Aftonbladet – 5 september 1874, sida 2

näring åt denna tro. I främsta rummet var det hertiginnan af Angotleme sjelf, som i sin memoire om händelserna i Temple — Recit des evenements arrives au Temple par Madame royale — framstälde mycket vigtiga bevis för denna tro, i det hon orda grant säger: Den 19 Januari hörde vi ett stort buller hos min broder, hvilket kom osa på den tanken, att min broder lemnade Temple, och vi blefvo öfveftygade derom, då vi genom att se genom nyckelhålet på dörren till vårt fängelse funno, att åtskilliga saker bortburos. Följande dag hörde vi dörren till det ram, i hvilket min broder befunnit sig, öppnas, och steg hördes af någon, som gick der inne, hvilket ännu mer styrkte oss i den tron, att han kommit bort. Medan det derjemte var en af restaurationens första handlingar att låta med stor prakt och ståt begrafva de lik, som ansågos vara Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes jordiska lemningar, företogs icke något sådant med davuphins lik, likasom också hofvet förstod att omintetgöra hvarje försök att sprida ljus öfver omständigheterna vid prinsens död. Den i form af invändning framstälda frågan, hvarför icke legitimisterne i Venåsge och i de allierades här genast mottögo den räddade prinsen med öppna armar, låter besvara sig med det faktum, att så stort split rådde inom den bourbonska familjen sjelf. Det sades redan före revolutionen om Ludvig X VIII:s broder, grefven af Provence, att han gjorde allt för att både kroppsligen och andligen demoralisera dauphin, för att sjelf en gång blifva koning, likasom man gedermera förstod att skilja prinsessans intresse från hennes broders, derigenom att man förmälde henne med gref vens af Artois äldste son och sålunda, då Ludvig XVIII var barnlös, öppnade utsigt