Aftonbladet – 3 september 1874, sida 2

sårades i axeln, Fastän denua st:id blott var ett ögonblicks verk, bunno negrerne dock fram just som den slutade, oci sköto nu på Burton, som träffades kulor, af hvilka en gaf honom banesåret. Dessa tilldragelser försatte befolkningen i den mest upphetsade sinnesstämning, Det sades, att negrerne hade sändt ombud ut på landet för att organisera band, och man telegraferade då till Memphis efter hjelp. I rättan tid ankom ock understöd från denna stad, och några svårare uppträden egde sedan ej rum, — I Tennessee skola de allmänna valen ske i November; i Nord-Carolina och Kentucky hafva de redan försiggått. Den först nämnda af de båda senare staterna, som sänder åtta deputerade till kongressen, var förr representerad af fem demokrater och tre republikaner. Denna gång ha republikanerna, som i södern till viss grad motsvara negerpartiet, blott lyckats få in en af sina kandidater. I Kentucky hafva demokraterna likaledes segrat med stor majoritet. I Austin sköt en läkare vid namn Smith efter en neger, som han dock ej träffade. Kulan nådde i stället en liten negerflicka, som dog på stället. Häröfver blefvo negrerna så förbittrade, att de strax ville hänga Smith, men man lyckades förhindra detta, och mördaren insattes i fängsligt förvar. Några dagar derefter slapp han emellertid ut, och negrerna läto nu mayorn veta, att de skulle sätta eld på staden, om icke Smith åter blefvo häktad. De hvita, till ett antal af 200 personer, togo sin tillflykt i Mansion-House, der de belägrades af 1000 negrer. Blott förstärkning kunde nu rädda dem. Till en början kom dem till undsättning en liten trupp hvita till häst. Dessa höggo in bland negrerna och fälde åtskilliga färgade. Efter detta angrepp skingrade sig, mot all förväntan, negrerna; men snart sades det, att de blott dragit sig tillbaka för att plundra plantagerna i närheten, der nu qvinnorna och barnen befunno sig värnlösa. Detta rykte, som sedan visade sig vara oriktigt, hade fill följd att de hvita lemnade staden, som då togs i besittning af de färgade. Dessa gjorde nu dock ej alvar af sin hotelse att sätta eld på staden, utan nöjde sig med att utplundra den och bemäktiga sig alla dryckesvaror, de kunde få fatt på. Härigenom fick dramat -en oväntad upplösning; ty då negrerna hade berusat sig, drogo de åter ut ur staden, och en militärstyrka på 400 man tog den nu utan motstånd i besittning. I staden fans då tillsamman blott trettio negrer qvar, och af dessa häktades endast åtta, enär de öfriga icke deltagit i oroligheterna. — Man framhåller, att dessa sist omförmälda händelser icke hafva haft någon politisk karakter; men den omständigheten, att det af en hvit utan afsigt föröfvade drbpet på en liten negerflicka kan framkalla dylika scener, är dock ett nytt vitnesbörd om, huru bittert hatet är mellan de båda raeerna. I Spanien är hufvaodintresset för ögonblicket riktadt på den lilla fästningen Paycerda, belägen i provinsen Catalonien invid Pyrenegränsen. Den har sedan någon tid tillbaka bombarderats af carlistiska trupper under befäl af Tristany och Saballs, men besättningen och invånarne bafva hittills tillbakaslagit stormningarna och i allmänhet försvarat sig med stort hjeltemod. Huruvida Puycerda kan bålla sig, beror på, om regeringen kan skicka fästningen förstärkning, ty misslyckas detta, kommer den sannolikt snart att falla. Enligt ett från Perpignan afsändt telegram har ammunition förts till fästningen; ett annat telegram, som kommit öfver Paris och härrör från carlistisk källa, meddelar, att Tristany har tillbakaI kastat den afdelning regeringstrupper, som tänkte undsätta Puycerda. Underrättelserna från Madrid äro långt ifrån goda. En korrespondent till Journal de Geneve försäkrar, att han från pålitlig källa vet, att i detta ögonblick inom Spaniens hufvudstad finnas 15,000 beväpnade carlister, hvilka äro beredde att räcka sina själsförvandter handen, när ögonblicket för handling har kommit. Officiösa blad, såsom t. ex. Imparcial, tillstå dessutom, att de senast utskrifne rekryterna vid gränserna fly till utlandet, under det rekryterna i det inre af landet ansluta sig till carlisterne. Om man, tillägger korrespondenten, tviflar härpå, hur skall man då kunna förklara, att pre: tendentens truppstyrka så hastigt tillväxer? Lyckligtvis försvara sig några städer, t. ex. Teruel, Alcana, Girone, Figuerar, Puycerda, Castillon m. fl. af aktning för sina forntidsminnenkraftigt och segerrikt mot de carlistiska banden, men största delen ar landet röjer onekligen den fullständigaste likgiltighet. Tvifvelsätan skulle en dylik hållning, för så vidt den verkligen bekräftade sig, utgöra ett mycket betänkligt tecken. Men andra, ännu betänkligare sådana anföras. Sålunda förklarar Daily Telegraph, att general Moriones misstänkes för att sympatisera med carlisterne. Under det, skrifver den engelska tidningen, geieral Zabala gör sig mycket besvär med att organisera de republikanske trupperna, önskar hären, efter hvad det berättas, se honom ersatt af Moriones, som är yngre än den nu varande chefen för nordhären. Moriones är soldaternas gunstling, men Zabala känner marskalk Conchas planer och eger regeringens fulla förtroende, under det Moriones misstänkes för att sympatisera med carlisterne. Det är dock möjligt, att Moriones kommer att utnämnas till öfvergeneral, emedan man gerna vill böja sig för stämningen inom hären, och i detta fall kommer kela fälttågsplanen attisista ögonblicket förändras. Bör det då förvåna, att carlisterne med hvarje dag vinna större ter täng? Att Moriones skulle sympatisera.