Aftonbladet – 3 september 1874, sida 2

man gick honom närmare på lifvet, anförtrodde han slutligen den, som ledde förhöret, i det han kastade sig för hans fötter, att han var den bhälshuggne Ludvig XVI:s son! Genom okända vänners. hjelp, sålydde vidare hans uppgifter, hade han blifvit förd från sitt fängelse i Temple öch dold i ett slott; han hade derpä åter blifvit gripen, bade tillbragt många år i fängelse, hade iter flytt, hade rest i England och Italien och hade slutligen, med ett pasi, som en okänd gifvit honom, kommit till Berlin. Till bestyrkande af sina uppgifter visade han ett i sina kläder insydt egenhändigt bref från Ludvig XVI, hvilket han öfverlemnade åt förste embetsmannen vid polisen i Berlin, Lecoq. Denne antydde för honom, ätt han icke längre kunde få stanna . Berlin, hvarför Lecoq ville draga försorg om, att han blefve upptagen som borgare i Spandau ; Lecoq anskaffade de nödvändiga oapperen, särskildt en födelseattest, och den 3 December 1812 meddelades börgårerätt i Spandau åt urmakaren Naundorff, obestridigt ett rätt märkligt faktum, som endast kter förklara siggenom en direkt befallning från ministern till stadens myndighieer. Från 1812 till 1815 bodde Naundorft i Spandau, der han som urmakare förtjenade itt lifsuppehälle, Först då Ludvig XVII ade tagit Frankrikes tron i bösittning, ramträdde han för verlden med en protest; a skref ett bref till hertiginnan af Ar souleme (Ludvig XVI:s dotter Marie Theese Charlotte), i hvilket hån sade sig vara uudvig XVI:s son och Bterkallade i sin ysters minne sådana detaljer om flykten ill Vårernes, .som blott kutide vara kända ör henne ock dön dåvarande dauphin. j en bretfvet förblef obesvaradt, likasom alla,