Aftonbladet – 1 september 1874, sida 3

en tårpil samt rundt omkring en inskrift — Till minne af — hvem visste endast han endast sjelf, en finkänslighet, som skulle varit enille hos en begrafringsentreprenör. Det lilla skotska brefyvet var det sista som dr Cameron upptog från bordet. Hj heller hade han den minsta aning om det rätta förhållandet, förrän han öppnat kuvertet; hans ansigte, då han kastade en blick på underskriften, uttryckte den största förvåning. Brefvet var af följande innehåll: Bäste doktor Cameron! Ni sade mig vid jernvägsstationen, att om jag någonsin behöfde en vän, skulle jag vända mig till er. Jag är nu i stort behof af en vän. Jag är så olycklig här, attjag är säker om att jag dör, i fall jag stannar qvar, och nu, sedan pappa icke lefver längre, har jag ingen vän att rådfråga — ingen i hela verlden — och derför skrifver jag till er, Jag hörde er säga tant Deborah att ni icke varit i Skotland på fem år och att ni tänkte resa dit i höst, Jag önskar ni gjorde det. Dunweanie Farm är ej beläget så långt ifrån Edinburgb, som ni vet, och jag skulle bli glad öfver att få träffa er. Jag hoppas få ett svar med omgående post, adresseradt till närmaste postkontor, ty jag har icke sagt tant att jag skrifver. Hon skulle säkert ha förbjudit det liksom hon förbjuder mig allt hvad jag önskar. Var god och kom; jag blir mycket ledsen, om ni icke gör det. I största hast, er tillgifna Winifred Morgan. En lång stund efter det James Cameron slutat läsa brefvet, satt han och stirrade på de fint skrifna, något svårlästa orden. Han hade icke glömt den stackars, lilla egensinniga patienten, hvilken hos honom väckt så mycket intresse — det var en egenhet