Aftonbladet – 31 augusti 1874, sida 3

skel slöt ban henne i sina armar och bad hegae vara välkommen hem. Stackars Lucy! Från den åagen gick allt som förut i huset vid Russells Square och doktor Camerons lif blef på intet sätt förändradt till följd af hans systers ankomat, sade verlden. Men veriden hade orätt, som den ofta har, för sbvidt känslor hafva ett större inflytande på en mang verkliga lif än yttra förhållanden. Läkarens Vit var som förr, mannens var det icke. James Cameron var icke längre allena; det fanns någon, som med ett ljuft leende och en blyg smekning helsade honom välkommen, då han trött återvände hem, som satt vid hans sida i det dystra, presbyterianska kapsilet, förenande sin unga, klara röst med hans i sång och bön; som Fallade honom Jamie, det kära namnet, hel gadt af en moders läppar; som i det tysta hemmet sjöng för honom vackra, enkla, skoteka ballader, som han blott bade hörti sin barndom och isina drömmar. Ja, James Camerons lif var förändradt — och Lucys? Hade någon frågat henne, skulle hon sagt sig vara den lyckligaste af systrar och Jamie den ömmaste och bäste af bröder. Hade han väl någonsin sagt henne ett hårdt ord, gifvit henne en ovänlig blick? Var han: ej den ädlaste, mildaste, oegennyttigaste bland alla menniskor? Om hon blott kunde göra något för att löna honom för allt hvad. han gjort för henne! Det var donna känsla af gagnlöshet, som qvalde hennes milda sinne vida djupare än en verklig olycka skulle förmått göra det, Lucys far hade väl varit hård och kärlekstös, men under det sista äret hade hans helsa varit bruten och dottern hade tillåtits att vårda honom, en helig pligt, hvars fnllgörande varit nog för hennes tunga hjorta. Men här, i det nya hemmet, hade hon ingen plats, intet kall att