Aftonbladet – 31 augusti 1874, sida 3

gjorde mer ondt än godt. Han ogillade de: dock icke, derför att det var osedligt, utan emedan det var overksamt, Las Cases berättar om det svarta kabinettet ander Napoleon I: Så snart någon blef uppförd på denna vigtiga öfvervaknisgslista, lät byrån genast gravera hans vapen och sigill, så att hans bref efter genomläsningen och återhopslagningen lugnt och utan ringaste spår kurde fortskaffas till adressaten. Byrång kostnader uppgingo till 600,000 franca. Till och med en sådan man som polisministern Savary, verkställaren af så mången homlig mission, förkastade ur nyttans synpunkt på det bestämdaste det svarta kabinettet, Medelst denna inrättning kan en person för läna en angifvelse dubbel sannolikhet — yttrade han — han behöfver blott inlomna ett bref på posten, hvilket är egnadt att bekräfta den mening, som det gäller att sprida. Den hederligaste man kan sålunda bli komprometterad genom ett bref, som haa aldrig för läsa och hvilket han icke heller ekulle försiå. Bourienne förklarar den onäd, hvari general Kellermann stod under hela kejsardömet, på följande sätt: General-postdirektören Delaforest arbetade ofta med förste konsuln, och man vet ju hvad det vill säga, när en general-postdirektör arbetar med statens öfverhufvnd. Vid en af dessa föredragningar läste Napoleon ctt bref från Kellermaun till Lasa!le, hvari det stod: Tror du väl, min vän, att Bonaparte icke en gång har gjort mig till divisionsgeneral — mig, som har satt kronan på bans hufvud? (Anospelning på slaget vid Mearengo.) Bretvet afgick till sin adress; men Bonaparte förlät aldrig general Kellermann detta. Bourbonerne bibehölio det af Napoleon I återinförda cabinet noirs. Det underhölls likasom förut med 600,000 francs ur utrikesdepartementets hemliga fonder och förvaltades af 22 tjenstemän, bland hvilka ganska förnäma personer befunno sig. Vid Villd!es fall (1828) förklarade den nya miBiståren officielt, att det icka längre fanns något svart kabinett i postverket, en tvetydighet eller, rättare sagdt, lögn; ty man hade helt enkelt flyttat det. Efter Julirevolutionen kade man ej svårt att få reda på det eiler att bevisa, att det hade funktionerat ända till sista ögonblicket. En tjenstemans namn, som man då upptäckte, gaf anledning till ea beryktad rättegång. Ett ungt fruntimmer af bästa familj blef år 1821 gift med en mycket hög posttjensteman, en inflytelserik, med Tuilerierna i direkt förbindelse stående person. Han mk sto nästan hvarje afton vara på sin byrå, ofta tillbringa en stor del af natten der. Julirevolutionen löste gåtan: den hedersmannen var en af föreståndarne för det svarta kabinettet. Upprörd öfver denna skändlighet, inlemnade hustrun stämning om äktenskapsskilnad hos Seine domstolen. Hon förlorade likväl siu rättegång, ehuru den fördes af n bland de talangfnullaste advokaterne; men den allmännå meningen gaf henne rätt, och hon ätergåg aldrig mer sin man, hvilken för en mycket hög aflöninga skull hade dragit heune med i sin ekam. Sjeltve borgarekonungen Imåvig Filip fortsatte med detta brefspioneri, och ännu år 1847 voro 65,000 francs anvisade på utrikesdepartementets heliga fonder under rubriken: pensioner åt tjenstemän vid det forna svaria kabinettet. Under Ludvig Filips regering hände det under ministeren Guizot år 1847, att det svenska sändebudet sin regeringz couvert bekom de för det preussiska sändebudet afeedda depetcherna, under ået att det preussiska fick de svenska, Mörkermännen i svarta kabinettet hade helt enkelt förvexlat de båda regerinsarnas depesther. Brefyexlingar, som togog beslag på posten och begagnades i anklagelseakter, spelade ofta en roll i politiska rättegångar. Emellertil tyckes under Ludvig Filips regering kränkningen af brefhemligheten mer ha varit ett vapen, hvaraf nan undantagsvis begagnade sig i farliga sgonblick, än en permanent institution; åtninstone har Februarirevolationen icke lemat några upplysningar, som bevisa det se1are. Efter statsstreckst återgick man till den Napoleonska traditionen, och isynnerhet upp: orötos regelbundet de landsförvisades eller ill utlandet flyddas bref. Hvad gäller, krifver en sf Napoleon III:s regering landsörvisad, brefhemlighetens kränvkving för n regering, som har kränkt så mycket? Ett räckt inbrott mer el:er mindre, hvad betyler det? När man sönderrifvit en statsförattning, brutit upp en nationalförsamlings lörrar, nattetid ryckt upp folkrepresentaner ur deras sängar, med kanonskott jemnat ned marken en boulevards hus, besudlat Pais med blod, utplundrat provinserna, skulle nan dä draga i betänkande att bryta upp tt br.fiuvert? Skulle man frukta att vara grannlaga mot personer, som man beskjuit med kartescher? Man blir af regeringen uinerad, deporterad, förvisad, beröfvad tak fver hutvudet, familj, hem, förmögenhet, ycka, och denna regering skulle draga i jetänkande att slå under sig den fridlysta olkbrefvexlingen? På grund af ett beslut f kassationsdomstolen den 21 November 853, hvari det hette, att de brefvexlingar, ;enom hvilka attentat mot det allmänna lugiet, mot medborgarnes egendom och säkerjet anstiftades och föröfvades, icke hörde ill klassen af dem, som måste skyddas af agen, underlät aldrig det bonapaxtistiska artiet att underkasta de till de iandsförviade adresserade och af dem skrifna brefven n hemlig granskning, Generalpostdirektöen Vandal gick så långt i sitt nit, att hon ;erom ett särskildt cirkulär föranstaltade n kontroll öfver den mellan Frankrikeg tyndigheter förefallande brefvexlingen, emean han spanade efter ett bref från gretven f Chambord. På spe blef detta nit kalladt vandalism, I anledning af detta civzulär blef Vandal äftigt argripen af pressen, men sökte i en örsvarsskrift beskylla Etienne Arago, som ar posidirektör är 1848, att ha vidtagit dyika åtg :rder, för hvilken beskyllning Arago lock hade lätt att rentvå sig. Detoaktadt ökte Rouher, om också förgäfves, framställa aken så, som om Vandal hade rättfärdigat ig; han behöll honom också trots hans afkedsangökan såsom generalpostdirektör, och postverket gick det till på det gamla sätet. Men publiken blef dock genom dessa illåragelser försigtigare. Napoleon IIT:g varta kabinett gick för öfrigt mindre hemighetsfullt till väga vid breföppaandet, och n mängd fakta bekräfta dessutom, att det varta kabinettet under Napoleon III stodi ullaste blomstring. Kurfurstens af Hessen sändebud begagale sig af det svarta kabinettet, för att ita den franska regeringen få kännedom om issa underrättelser, som han icke anstänigtvis kunde meddela henne; så afsände han SI mån manteln om MN