Aftonbladet – 26 augusti 1874, sida 3

Bref från Rom. (Till Aftonbladet.) . (Slut från måndagsbl.) Den andra frågan på dagordningen är ministere-frågan,. Hon uppstod, såsom bekant är, i slutet af senaste parlamentssession, då man i representantkammaren förkastade en mindre väsentlig paragraf i lagen om icke inregistrerade handlingars ogiltighet, sedan man på sätt och vis hade antagit lagen i dess helhet. Att ministören Minghetti då icke afgick, ehuru den i sjelfva verket hade gjort saken till en kabinettsfråga, är förnämligast att tillskrifva den omständigheten, att man då skulle ha råkat i en långvarig ministerkris, som skulle ha förhindrat kammaren att afsluta sitt arbete och förorsakat flere andra obehagliga förhållanden; men det var då den allmänna tron, att ministeren blott tilla vidare stannade qvar oförändrad för att i lugn kunna afbida händelsernas gång och öfverväga, hvilka andra ministeriella kombinationer, staten bäst kunde vara betienad med. Nu tyckes blott en enda sådan vara önskvärd, pnemligen den, hvarigenom Sella åter ingår i ministeren, så att denna blir en Minghetti Sellaeller en Sella Minghetiti minister. Detta skulle nemligen efter all sannolikhet medföra sammansmältningen af de grupper, af hvilka bögernp bestär, och hvilka just icke alltid äro eniga, utan ofta ha motarbetathvarandra och gjort lifvet bittert för till och med de ministrar, som tillhörde dem sjelfve. TItalien måste slutligen en gång se till att få en ministår, som icke jemnt och ständigt skall ha ett Damoklessvärd hängande öfver hufzudet; de stora frågor, som föreligga, ordnandet af de finansiella och administrativa förhållandena så väl som af kyrkans till staten, kräfva en lugn, skicklig och energisk statsetyrelse af en minister, gom kan sitt qvar vid styret i år och icke i månader, kräfva sammanslutning af landets bästa krafter och samverkan med densamma, Men de båda, Minghetti och Sella, äras högergruppernasg ypperste män, de ha gifvit bevis på politisk och parlamentarisk skicklighet framför någen annan nu lefvande italiensk statsman, och de ha mer än någon annan egnat sig åt statslifvet och ensamt åt detta. En mipister Minghetti-Sella vore det bästa, som högern tär i stönd att uppställa, och det sista, hvarvid det kan fästa någon förhoppning att få se Italien gå en lyckig framtid till mötes. Venstern har efter Ratszzis död en bedröflig brist på politiska kapaciteter, egnade att vara mmistrar. De ledande männen såsom Cairoli Nicotera, Mancini, Crispi m. fl. äro onekligen icke ut n politisk begåfning och parlamentarisk skick lighet, hvilken genare de ofta ha haft til!fäille att lägga i dagen; men situationen vuxne äro de knappt, och från deras program, hvari allmän rösträtt figurerar öfverst, mäste alla, som se litet praktiskt på förhällandena, bedja de goda gudarne förskona landet åtminstone i en menniskoålder ännu. Förblllandena på Sicilien bli värre och värre. Det är ungefär för ett år sedan, som röfvareväsendet, efter en längre hvila, började gripa omkring sig på nytt, och dagligen meddela nu tidningarna berättelser om anfall, penningprejerier och plundringar. Nästan alla landets delar äro angripna, men i synnerhet lida trakten omkring Palermo och den mellersta delen af ön omkring Caltanisetta deraf. Detärickesb mycket stråtröfverier och anfall på diligencer eller resande, ehuru sådana äfven förefalla; mera är det bortförande af rika män eller deras söner, hvilka endast frigifvas mot ofantliga lösesummor. Det finns större. och mindre band, några på fyra till sex, andra på tolf till sexton man. Hvarje band har gerna sin provins, i hvilken den huserar och krandskattar. Det är de rika jordegarne, det drabbar, med bönderne söka de, så vidt möjligt är, stå i godt förstånd, antingen genom att hota dem eller muta dem, En at de sonast tillfångatagne rika personerna fördes till ett vackert hus och undfägnades med en utmärkt frukost, der hvarken nyfångad isk eller bakverk saknades. När banditerne hade nämnt lösesumman, tillade de: Ers excellens måste förlåta, men vi behöfvae så stor summa för att kunna uppfylla våra förbindelser; vi sjelfve få blott en mycket ringa lel deraf. Det gäller alltid mycket stora summor. Röfrarne känna vanligen personens örmögenhetsvilkor lika bra som han sjelf, och lösesumman afpasras derefter; en får oetala 20,000, em annan 100000 francs, Insen är säker, och man hemtas, när man ninst anar det. En af dessa bortföringar, vilken väckte det största uppseende, tillrog sig sistliden vår. Baron Porcari, som EEE R—— smsm—-—-—-—-——————rL