Aftonbladet – 24 augusti 1874, sida 3

tilltagit med förökad styrka, sedan erkebiskepen af Palermo, en erkändt reaktionär, företog en resa omkring i sitt stift, det är fakta, som nog förtjena att tänka på; ty de visa, att man står inför en makt, som vet hvad den vill och vill det till hvad pris som helst. Stor uppmärksamhet har också en helt nyligen i dagen kommen sskrift väckt både för sin egen skull, ty dess innehåll kan betraktas såsom en sammantattning af de klerikaia klagomålen, och för det ställes skuil, der den tillkommit. Det är kardinalen i Paris Guiberts herdabref till hans sockenbarn, hvari han till slut omtalar det intryck, Rom gjorde på honom under hans vistelse der. Några profbitar derur kunna möjligen intressera: Vid första blick — säger kardinalen — märkes icke förändringen. Rom bibebåller ännu detta stränga och allvarliga yttre, som tyckes protestera mot den den förändring, man vill låta det undergå. Man kunde säga, att denna i sitt slag enda stad i verlden, denna Guds och denna själarnes stad, sätter sig emot att bli en modern stats helt vanliga hufvudstad. Men ser man ned tilt bottnen, hvilken dyster verklighet visar sig icke då? Det är först kyrkans kränkning, som försiggår inför dens ögon, åt hvilken Gud har öfverlåtit sina heliga rättigheter. Hvarje dag sönderslita nyg våldsbragder den hel. fadrens hjerta. Nu stänges ett kloster ikraft af lagen om skydd, nu indrages ett generalhus med uppsnbart åsidosättande af samma lag. Och om man protesterar mot olagligheten häraf, svaras det, att då påfven icke har gått in på skyddslagen, kan gtaten efter behag sätta sig. öfver den. Nästan alla munkoch nunnekloster ha tagits i beslag för statens behof. De hus, som voro bestämda för bön och stilla lif, mäste nu förse hufvudstaden Rom med de lokaler, som fattas den till inredning aft regeringsdepartement och embetsverk eller bli de förvandlade till kaserner åt trupper. Munkarne, de åt Gud invigda jungfrurna spridas i staden, tvingas att Btervända ut i verlden, hvilken de hade lemnat för alltid, måste i ensamhet äta det bittra bröd, som tilldelas dem med njugg hand. Och hvad skall det i en kanske nära framtid bli af le många heliga lokaler, som innesluta den tristna konstens förnämsta verk och de lyrbaraste minnen från forntiden, om de kola vårdas at en fattig och etillräcklig versonal, och om deras bevarande beror af mn statskassa, hvars tomhet icke är en hem ighet för någon. Vid sjelfva Vatikanen ort under murarne på S:t Petri hel. Basbe ika ha vi sett goldater upptaga delar af jälatset. Men för Pius IX:s hjerta finnas ännu ner sårande saker än besättandet af palaterna; det är besättandet at själarne till ;kada och hinder för en kristlig uppfostran; let är icke nog med, att man har förändrat let berömda Sapienga universitet till ett unirersitet för den nya staten; de utmärkta skolastiska anstalter, som voro berömda i 1ela verlden, har man trots deras enskilda karakter så farit fram med, att man har inIragit det eha och förvandlat det andra till stt simpelt läroverk åf underördnad rang. På samma gåeg gör manistadens alla qvarer kraftansträngningar för folkets undervisning, Ktgärder beröfvade all religiös kaakter; den omfattande, men perfida benäms ingen verldslig för uppfostran är i sor ynnest hos regeringen, och de vertäsliga skolorna förökas dag för dag. Huru skall let i en framtid ktinna finnas begåfvade och luglige män i tillräckligt antal för att hjelpa obfven att styra kristenheten? Hvar och en nåste förstå, stt kyrkan med sitt ofantliga mfång endast kan styras af en Påfve, som ir oberoende af all verldslig makt. När evolutionen i Italien tog Rom i besittning, tränkte. hon icke allenast rättvisans heliga agar, utan skapade ett farligt problem, vars lösning blott kan bli antingen upphö ande af vanhelgden eller af kyrkan, d. v, k ristenhetens tillintetgörande o. s. v. Till hvilka diplomatiska noter och förfecklingar detta herdabref kan gifva anleding, huru mycket eller hära litet det vitjar om eller kan få tillfälle att visa sinnestämningeni Frankrike mot Italien, derom ilja vi icke förlora oss i gissningar och cke heller spilla några ord på dess inneåll och den jesuitiska, föfvrängda framställingen at förhållandena; blott om kärnan i et hela, den sist anförda meningen, detta fgörande antingen — eller vilja vi yttra 83. Icke derför att det är en aldrig förut ttalad profetia — den uslaste prest i den slastebergsstad säger alldeles detsamma, är man talar med honom i dessa ämnen — cke: derför att det är en absolut sannir.g, y en tredje möjlighet, nemligen att både ristenheten och usurpatorstaten bli bestånande, är den mest sannolika, utan dsrför tt den tydligt visar det klerikala vartiets innelag. Man vill icke ha fred. man vill ske ha försoning. Desse herrar, som tillro sig sjelfve s mycken visdom och andg öfverlägsenhet, Vilja icke se, att den uteckling, förhållydena ha fått, är historiskt ödvändig, att den väl kan hejdas, men alrig förqvätvar, De vilja blott ett — få et gamla tillståndet alldeles oförändradt vg vilja kolar pin med hvarje medel de a. heldre ha krig på lif och död 2 gifva efter en enda mn ; Det finns blott en enda lösning a? denna 1vecklade knut, och det är att hugga af Pn. Vore Italien en så väl ordvad och äktig stat som Preusen, skulle det bedja Ornoque, det franska krigsskepp, hvilket, som man. vet, är stationeradt vid Civita ecchia för att stå till påfvens förfogande, : Bnart som möjligt uppfylla sin bestämelse och taga hane helighet tillika med