Aftonbladet – 24 augusti 1874, sida 3

natt sof den rättfärdiges sömn, huru för. bittrad en person var emot honom, Denna person var ingen annan än miss Deborah Burns, som samma afton klockan half tio anlände till huset vid Belgrave Square, hvilket hon aldrig förr hedrat med sin närvaro, London var remligen för miss Burns ungefär hvad Egypten i gamla tider måste ha varit för denifromme israeliten, ett näste för dårskaper, afguderi och allt slags orenhet. Men alltid färdig att lyda plig: tens bud, bade hon vid telegrammets ankomst genast sagt ett ömt farväl till sin hönsgård, just nu särdeles intressant genom ankomsten af ex kull Cochinchina kycklingar oc små gullgala ankungar — till sin favoritko och en hel skara snöhvita grisar — till sitt dufslag — till Jeannie Deans, den utmärktaste råttkatt på flera mils omkrets, och till fyra stora gårdshundar, hvilka sistnämnda likväl fingo minsta andelen af benDes ynnest, emedan de, till sin olycka, hörde det manliga slägtet, Men hvad som betvåligt lindrade smärtan at dessa alsked var föreställningen om den soluta makt, hennes slägtskap med Winifred skulle förläna henne, och makten hade i alla tider varit ljuf för miss Deborah. Här voro begrafning och sorgkläder att an. ordna — här fapna hela hushållet att mönstra och ställa i ordning, ty hvad kunde ett sjuttopårigt barn förstå rörande skdant? Det var redan mörkt, dh miss Burns anlände till Belgrave-square, och droskkuskens hårda slag på porten genljödo hemskt idet ödsliga, tysta huset, Den allmänna min at bäpnad, som. wötto kenne, blef en anled ning till stor, hemlig stolthet och sjåtenhet för den goda akotskan — hon fann sig tva kommit förrän hon -var väntad,