Aftonbladet – 24 augusti 1874, sida 3

M:t den sardinska konungens sändebud vid den hel. stolen. Nu äro tiderna förändrade. Från det landet kommer man icke mer för att till min ära bära upp min kåpa, blott för att sönderrifva henne, draga henne af mig. På aftonen var han derefter i hem lighet tillstädes i Peterskyrkan vid afton: sången. Omgifven af sitt hof och några svartklädda damer, tog han plats på det täckta ambulatoriet öfver kyrkans peristyl; men de i kyrkan närvarande kunde tydligt se den hvita skepnaden genom rutorna. När te-deum var slut, gick han med sin svit tillbaka in i Vatikanen, och folk strömmade ut ur kyrkan till den, såsom det nästan vill tyckas, förberedda demonstrationen. Kommen tillbaka till Vatikanen, steg han nemligen fram till ett öppet fönster, åtföljd af två herrar. och visade sig — första gången efter Roms eröfring — för den på torget samlade menniskoskaran. Viva il paparre! ljöd det från denna, men utan att låta genera sig af detta rop, stod han qvar — hans gamla själ gladde sig väl åt en hyllning, som han icke på flere år hade fått höra. Glädjen var likväl endast kort. Arresteringar af de mest aktiva företogos, bland andra äfven engelska och amerikanska damer. Tumult uppstod, och innan man visste ordet af, ryckte bersaglieri fram under trumhvirflar och med stormsteg och rensade torget. Att det väckte förargelse i de klerikales läger, faller af sig sjelf. Tidningen Voce della veritå utbrast: Och ändock vill man påstå, att den hel. fadern icke hälles fången; han får icke en glng visa sig vid ett fönster. Hvad skulle hända, om han ginge ut ur Vatikanen? Hvarje gång kunde han ju äfventyra demonsetrationer af samma slag, sina vänners lif och välfärd ! Denna demonstration föranledde en motdemonstration från de liberales sida. Några aftnar derefter, då musiken på Colonnatorget på begäran hade spelat la breccia di porta Pia, utbröt den samlade menniskomassan i lefverop för Italien och Vittorio Emanuele, begärde stycket da capo ech upptog med jubel idn att begifva sig till Peterstorget för att ropa: lefve Italien! Folkhopen blef likväl hejdad och skingrad, innan den ännu riktigt hunnit utföra sin afsigt. Om demonstrationerna yttrade påfven några dagar derefter på en audiens: De förste kommo om degen vid fullt dagsljus och deras rop bebådade lif; de andre kommo om natten, upplysta af dystra facklor, och upphäfde dödsskrän. Derför kunde man kalla de förre ljusets, de senare mörkrets barn! Man väntade icke, att demonstrationsförsöken skulle vara slut härmed. Huru naiva och oskadliga påfvers utiåtelser än voro, var dock ginnesstämningen hos båda partierna så retad, att man blott tycktes vänta på en anledning för att begynna på nytt. På Petrioch Panuli-dagen den 28 Jani var derför hela Rom i rörelse. Alla ville till Petritorget, för den händelse att någonting skulle ske. Torget och kyrkan ha icke varit så fulla af menniskor sedan de stora festernas tid. Men ingenting tilldrog sig dock. Regeringen hade vidtagit sina försigtighetsmått på förhand. Förutom de hundratals polisbetjenter, som voro spridda på torget, och de tusentals söldåter, som säkerligen hade fått en liten vink om att gå i kyrkan den dagen, stod ett kompani bersaglieri upp stäld: i arkaderna strax invid ingången till Vatikanen och tt helt regemente soldater under vapen utanför en kasern på andra sidan om torget; om detta betög de klerikale modet eller om de redan voro belåtna med hvad som skett, vet man icke, men några demonstrationer der på stället blefvo icke af; och de måste inskränka sig till att enligt gammezlt brak illuminera sina has och fönster på aftonen. Säkerligen tändes också flere ljus och lampor, än som under andra förhållanden skulle ha skett, och mer än en gata erbjöd just icke det glådaste skådespel för den, som hyste nationella, antipåfliga sympatier. Bland mindre drag, som äro temligen betecknande för påfvens och bans rådgifyvares ställning till demonstrationerna, kandet nämnas, att de på Peters torget den 21 Juni arresterade bletvo frigifnå — kriminallagarne tillåta det — mot kautioner, som troligen betalades ur den påfliga kassan, att de derefter mottogos i särskild audiens af påfven, som berömde dem för deras tillgifvenhet, och att större penningsummor utbetalades till deras familjer, då de hade blifvit dömde och måst gå i fängelse. Till och med en fotografi af dex bland martyrerne, grupperade omkring Pius den niondes bröstbild, utställdes en dag I en bekant klerikal fotografihandlares fönnter på Corson; mel den försvann snart igen, sannolikt på tillsägelse af polisen. . Intet tillfälle lemnar det klerikala partiet obegagnadt att väcka och öka missnöjet, inverka på sinnesstämningen och vinna teräng både i sjelfva Italien och utomlands; alla medel ända från de löjliga till de gehena äro goda, och de afpassas alltid efter orterna och förhållandena, der de skola verka. Historierna om fotografierna, gom säljas i Nizza och hvilka man söker in imugla i Italien, på hvilka man ser påf. ven ligga fjettrad i fängelse, instängd-med itora bommar och lås, på hvilka kronan och let savojska husets vapen äro afbildade med inderskrift: Jesu sanne efterträdare: samt nskrifter och förklaringar öfver all sanno. ikhet, eller om halmen, på hvilken han ! igger, och som säljes bitvis i Baiern tilll reliker, böra, ehuru de äro faktiska, när. nast till: blandade ämnen, men att en hög orelat nyligen sökte muta en kungl, inspek : or öfver skolorna genom att i egen person erbjuda honom en större penningsumma, om ! van ville blunda för anställning at kleri-! kala lärare — staten har väckt åtal mot: j AnAm för föraxh att mnta am bunnt 4å