Aftonbladet – 24 augusti 1874, sida 3

Finnes det ingen, frågade han slutligen, som ni skulle önska se? — ingen, för hvilken ni hyser förtroende och hvars när het vore en tröst i er ensamhet? Ack, nej. Stackars barn! Han sade detta nästan ofrivilligt och med ett uttryck af deltagande i sina mörkgrå ögon, men hvarje vidare försök till tröst tillintetgjordes af mrs Maloney, som hviskade i hans öra, att doktor Hall var dernere och önskade tala med honom. James Cameron steg upp för att gå. men innan han lemnade Winifred, lutade han sig för ett ögonblick ned till henne, under det han fortfarande höll hennes hand sluten i sin, uttalade några ord af religiös tröst och påminde henne om den Vännen, som bar alla våra sorger och som skall bära dem ända till slutet. Helt enkla Voro de orden, men han betviflade att hon. uppfattade dem; tyhvarken ord eller blick, gäfvo något svar; den hand, som han hållit i sin, föll tungt till hennes sida och depna gång ljöd intet eko på hans farväls. Mrs Malloney följde honom tt ur rummet för att emottaga hans föreskrifter, till hvilka hon lyssnade så vördnadsfullt som hade han varit hennep biktfar; ty hennes förtroende till hopom hade nu verkligen blifvit obegränsadt. Framför allt, voro hans sista ord, håll noga vakt vid er matmörg dörr och låt ingen merniska tränga in till kenve, a plågsamma sipnesrörelser måste andvi al.a ; rg Lita 25 mig, horr doktor. Och skulle äfven sjelfva Sanet Patrik vilja komma in, så Slänger jag dörren och säger att det är Bå doktorns befallning. e Föga besinnads någondera hvad denna befalling och detta löfte skulle medföra — föga anade doktor Cameron, då ban denna