Aftonbladet – 22 augusti 1874, sida 3

sonligen och hang politik så betecknande. Macaulay framhåller (8. 57) det geografiska lägets betydelse för ett lands försvar: huru hafvet skyddat England mot hela kontinentens raseri, och huru Venezias regering, efter förlusten af fastlands-besittningarna, ännu kunde från Arsenalen bland lagunerna trotsa ligan i Cambray. Hvem som vid Arsenalens blott underlägger detta ords allmänna bemärkelse, ser här blott en omskrifning, som säger hvarken mer eller mindre än hvilket vanligt hvardagsuttryck som helst. Men för Macanlay, när han begagnade de anförja ordalagen, stod tydligen bilden af eninrätt ning utan like i hela verlden, från hviken under länga tider de ficttor gått ut, som stredo det kristna Europas strid mot halfmånen, hvilkens historia på sitt sätt är Veneziag, och hvilken nu utgör det stoltaste minnesmärke af en svunnen storhet. Utg. har lemnat lingnistiska förklaringar af hugenott och af hussar, Hvarför ej så gerna en förklaring, bvadan det kommer att kejserliga turkiska hofvet, såsom utg. ej alldeles riktigt uttrycker sig, fått benämningen den ottomarska porten? Förklaringen af Buccanier (s. 51) är, minst sagåt, otillfredsställande. Maeauiay nämner (a, 49) att franske statsgmän stodo i förbindelse med de protestantiske furstarne, äfven när dei sitt eget land förföljde kättarne i Rochelle och Anvergne, Utg. meddelar här endast ett par geografiska uppgifter, ren dessa förklara alls icke, hvarför förf. låter Ia Rocheile och Auvergne liksom representera hola den franska protestantismen: den läsare, gom är i behof af utg:s geografiska underrättelser, lemnas härigenom i cen tron att protestanter funnos blott i de gämnda orterna. Mycket utrymme hade likväl ej behöfta till en förklaring af förf:s pregoauta uttryckssätt. Det vore tillräckligt att påminna om, att la Rochelle, som på grund af sina privilegier invehade en nästan gjelständig ställning, i följd af sitt läge och den lätta samfärdseln med England varit hugerotterres vigtigaste plats, i svåra tider sarlingsstället för derag politiska representation, hufvudorten i deras, att så säga, stat i staten; att det under religionskrigen flere gånger förgätves angreps; att dess intagande, efter en mer än årslång och af hela Europas uppmärksamhet följd belägring, i Richelious ögon var utgåegspunkien för det politiska verk, han föresatt sig, och att det äfven blef första akten i det sorgespel, som ändade med kterkallelsen af ediktet i Nentes. — Hvarför förf, nämner Auvergne, kunde lätt förklaras genom några ord om dragonaderna i Cevennesbargen. Macaulay kallar (s. 73) påiven Benedikt XIV den bäste bland S:t Peters tvåhunårafemtio efterträdare. Att detta tal är något rundt och ej att taga alldeles efter orden; borde utg. b2 upplyst. Dels är påtveserien äfven efter den tidpunkt, då romerska kyrkans primat segrade och påfvedömet såsom kristenhetens medelpunkt och herrskare får anses fast grundadt, icke alldetes klar och ostridig; dels är det väl ej så litet oegentligt att börja raden af påtvar med aposteln Petrug och genom flere århundraden fortsätta den med en stor mängd romerske biskopar, som alldeles icke hade nbgot påfligt primat! Visserligen säger Macaulay i den praktfalila inledningen till essayn öfver Rankes påfvehistoria, att påfvarnes dypasti sträcker sig längre tillbakai tiden, än något konunrgabus, och att republiken Venedig, som kommer den närmasti älder, dock är ung i jemförelse med påfvedömet, hvars upphof förlorar sig in the twilight of fable, men detta tål ej obetydlig jemkning. Fabler äro visserligen med i spelet, men sådana, hvilkas ursprung och syfte äro fullkomligt otvetydiga, och det är endast genom dessa jemförelsevis moderna tendensdikter påivedömet fått den af Macaulay omtalade höga åldern och påfveserien stigit till eller öfverstigit 250 — Pius TX, kan ju på detta sätt räknas för den tvåhundrasextioandra af S. Petri efterföljare! VWVederläggningen af dessa fabler, som gifva det romerska primatet en adertonhundrakrig tillvaro, är icke mycket mindre gammal: den började på synoden i Kalcedon år 451 och fortsattes lifligt för några år sedan vid tiden för det vatikanska koncilium, som förkunnade påtvens ofelbarhet. Kafeerna, säger Macaulay (s. 40), toga Cr6billon d. äldres parti mot Voltaire och upphöjde honom i jemnbredd med Corneille och Racine. Månne icke de, som förutsättas ej känna allmänna historiens och geografiens allra första begynnelsegrunder, här kunde behöfva någon rättledning? Kaf6erna på den tid, som är i fråga, utgjorde samlingsplatser för författare och beaux-esprits samt, såsom Marmontel yttrar, jemte teatrarne bränpunkter för tidehvarfvets vittra farsot. Caf Procope i förstaden S:t Germain, under hela adertonde århundradet den domstol, der literärarykten gjordes och nedgjordes, såsom Voltaires förnämste lefnadstecknare uttrycker sig, samt Cafe de la REzence vid Palais Royal-platsen hafva sitt rum i tidens literära historia. Det saknar ej sitt iatresse att lägga märke till, haru äfven i en nordisk hufvudstad kaf6erna, efter förmåga efterliknande de parisiska mönstren, spelade en dylik rol: det i dansknorska literaturhistorien så betydande Norske Selskab kade sitt tillhåll hos madame Juel i Svertegade, medan motpartiet gamlades i Neergaards kaf i Badstustraede. Att bekantskapen med kaffet fick en sådan inflytelse på det cociala lifvet, lär väl i någon mån hafva berott af tron, att den omtyckta drycken vore ett stimulans för själsförmögenheterna. Den store förf. af Lettres persanes har icke saknat skäl för sin roliga sarkasm i 28:de brefvet, när han låter Usbek skrifva till Rhedi: Kaffet är mycket i bruk uti Paris: det fios ett stort antal offentliga ställen, der det står till buds. På några bland dessa berättar man dagens nyheter, på andra spelarEman schack: det fins ett, där man tillagar kaffet på sådant sätt, att det förlänar snille åt dem som förtära det; Btminstone fing det ingen bland dess gäster, som ej tror sig ega fyra gånger mer af den gåfvan, när han går ut från kaf6t, än när han kom der in. Men kafeernas betydelse inskränktes ej inom literaturens och numgängeslifvets råmärken. Frankrike hade intill revolutionen knapt någon tidningspress: de hvar inom sitt område med officislt monopol utrustade Gazette de France för politiska nyheter, Journal des Savants, vetenskaplig och literär, och Mercure galant, småtidningarnan urbild, ett mellanting mellan politisk och literär tidning, samt de två senares medtäflare, erbjödo allmänheten en alltför mager kost — den officiela Gazette de France jakttog äsnu år 1789 den djupaste tystnad öfver de vigtigaste händelser, såsom Bastillens intagande och nationalförsamlingens åtgärder! Samtiden nöjde sig icke med denna undfägnad, och sålunda uppkom under enväldet dessa många hemliga publikationer — om detta sjolfmotsägande utiryck tillåtes — som flögo öfver laudet. Kaföer