Aftonbladet – 22 augusti 1874, sida 3

det äter 1 gin oraning att egna en dryg tredjedels sida åt blåstrumpans genesis, så borde utg. ej så raskt ka skyndat ifrån atory, eit namn — s Macaulay i Englandshistoriens andra kap. — som gått så vida som den engelska stammen och skall bestå så länge som den engelska literaturem. Uigifvarens förklaring af tory-partiet med aristokratiska partiet är för resten oefterrättlig. Aristokrater äro whigs lika bra som tories, En dryg tredjedels zida består utg. också till förklaring af metodist (8. 69), hvilket orås betydelse näppeligen torde vara så okänd, som utg. föreställer sig. Bättre hade det varit att offra några rader till förklaring af hvad Maczaulay menar (s. 77) med en Utrecht-fred. Pittz afgårg ur engelska kabinettet var, säger förf., olycksbådande för Fredrik. Den ryktbare stats mannen hade nvemligen ofta sagt, att Eng. land aldrig ekulle sluta en Utrecht-fred eller, för sjelfviska syften, öfvergifva en bundsförvandt. Hr utg:s vid detta ställe meddelade undsrrättelse, att Utrecht lig. ger i Nederländerna och att der 1713 slöts en fred mellan åtskilliga makter, är lika värdefull, gom hans förklaringar i ardra likartade fall, d. v. s. den upplyser om platt intet. När drottning Anna brutit med whigpartiet och ville göra Marlborough umbärlig, slöt hon, efter homiiga underhandlingar, fred utan hänsyn till sin österrikiske bundsförvandt, utan hänsyn till katalonerne, som rest sig till förmån för den agnatiske pretendenten, erkehertig Carl. Hon svek således dem, hvilka kämpat på Englands sida i det spanska successionskriget,. Innevånarno i de aragonegiska provinserna fortsatte kampen ännu sedan de förbunine gjort fred med Frankrize och blefvo först efter bårdsackadt motstånd kufvade af den aegrande pretendenten Filip af Aaojou, gom derpå upphäfde rebellernas gamla laaderättigheter, hvilket åsyftas i förf:s ord om Filips hämads. Eno dylik, varhederlig fred ville Pitt ej höra talas om. sid. 77 hor utg. i sjelfva verket varit orubbligt följdriktig i meddelande af för klaringar som intet förklara. Att han lemnat derhän både Cartersta Hanoverian policy och Newcastles German subsidies, är förut nämndt. Hvem den favorit och representant af Torypartiet var, som makten tillföll efter Pitt, förråder ej utg. Den utförlighet, hvarmed förf. yttrar sig om denza kris, kunio dock allt för väl berättiga uppoffringen af en eller par raders utrymme åt lord Bare, den nye ministern. Pitt sade sig vilja i Tyskland eröfra Amerika; månne ej det atora kolonizslintresse, som skulle främjas genom Eaglands deltagande i sjuåriga kriget, samt dess landvin ningar i fredsslutet 1763 borde påpekas? I förklaringarna till samma sida säger utg. slutligen, att Filip af Anjou blef utnämnd till konung i Spanien 1701. Han insattes genom testamente är 1700 till Carl II:s efterträdare och afreste samma är till sitt sålunda vunna rike.Om hertigen de Richelieu säger utg. (sid. 64), att han var mera ryktbar genom sina äfventyr vid franska hofvet, än såsom krigare och statsman. Då för! mycket utförligare utvecklar detta omdöme, förstå vi icke hvad slags sakförklariog utgifvaren anser sig åstadkomma genom att i förkortning återgifva Mscaulays ord. Ätven på ett annat ställe, i sin essay med anledning hf Thackeray:s bok om Chatham, affärdar Macaulay med förakt Richelieu sågom endast en narr och förförare. Emellertid tyckes det ozs, som kunde utg. gerna ha varit litet mindre sträng mot den stackara hertigen. Förut har påmints om hans andel i segera vid Foatenoy. Det varej Richelieus första vapenbragd och blef ej den sista. Expeditionen mot Minorea 1756, då han tog med storm fortet San Felipe och tvang Mahon till kapitulation blef vida beryktad: engelsmännen bragtes häraf i ett sådaat förödmjukelsens raseri, att den sårade nationalfåfängen ej kunde lugnag med mindre än ett blodsoffer i amiral Byngs person. Richelieuz, på Voltaires förbön skrifna bref, som gjorde full rättvisa ät hans olycklige motständare, lyckades väl ej omvända mer än en del af amiralens dåomare, men en narrs ord var det ej. Vi hegära ej, att utg. skall polemisera mot Macaulay, men då den förres auktoritet näppeligen är nog stor för att gifva den senares ord större vigt, än de i gig sjelfva ega, kunds utg. hellre ha meddelat några fakta om Richelieu, krigaren och statmannen, än det ictetsägande sammandraget af hvad Macaulsy sjelf yttrar i den text, som ju skulle till ord och sak — förklaras! Ingen tragisk skald, som kunde täfla med Voltaire, hade framträdt — säger Macaulay (s. 40) since Racine hai beon laid among the great men whose dust made the holy precinct of Port-Royal holier, I sin sakförklaring till detta ställe glömmer utg. att nämna, hvad textens ordalag ej torde göra alldeles öfverflödigt, att Racine, enligt den i hans testamente uttryckta önskar, begrofs i Port-Royal, hvarifrån liket vid den ofantliga grafplundringen 1711 — n g-nting,vida värre än den ofta med mycken öfverdrift omtalade förstörelsen af kungagrafvarne i Saint-Denis under revolutionen — flyttades till kyrkan Saint-Etienne-duMont. Någon upplysning om de andra stora mäne, hvilkas stoft hvilade i Port Royal, kunde väl ock med skäl ha meddelats efter det ryktbara klostrets historieskrifvare, en Reuchlin eller en Sainte Beuve. Potsdam fick af en bland dess most ilustrioas inmates vedernamnet Alcinas palats. Läsaren väntar förgäfves at utg. underrättelse, hvem det var, som hittade på benämningen. Voltaire sjelf är dess upphosman.. Hans sekreterare Collini berättar ett samtal med Voltaire kort före dennes afresa från Preussen, då han rent af umgicks med tankar på hemlig flykt: finge han ej högvederbörligt tillständ att begifva sig till en badort (Plombieres) så skulle har väl finna något annat sätt att lemna Alcinas ös. Och i sina memoirer begagnar Voltaire samma bild om det hof, der gunstlingskapet eå snart skulle blifva honom en outhärdig fångenskap. Utgifvarens hänvisning till Orlando Farioso är föga upplysande, då man ej får veta, hur Ariosto skildrar Alcinas palats. Utom de bos Macaulay öfverflödande allusioner, jemförelser och bilder, som läsaren, vare sig att han fullt fattar dem eller ej, dock icke kan undgå att märka, finnas der äfven andra, om vi så få säga, mera beslöjade, hvilka vid en hastig, första anblick ej torde röja sig såsom sådana, men hvilka höra till denna utomordentlige ordkonstnärs lyckligaste ingifvelser, och hvilka man ej förbiser utan afbräck i uppfattningen och njutningen af denna beundransvärda prosa stil. En omsorgsfull kommentar borde ej öfverhoppa sådana ställen, åtminstone ej derest man vill väcka uppmärksamheten pi stilens egendomligheter. Ett par exempel må anföras. Fredrik tillät sina katolska undersåtar i den provins, han fråntagit Österrike, att dyrka gud safter their own fashion (s. 48;. Att detta något frivola uttryck ej är Macaulays, utan en öfvergättning af just Fre driks egna ord nach seiner Fasson, hade SR BR AR a