Aftonbladet – 22 augusti 1874, sida 3

Tför hvilken vi ha att tacka den 1 nordens : litteraturhistoria ej obekante La Baaumelle — ban beklädde någon tid i Kjöbenhava en lärostol i franska språket och vitt erheten samt hade största andelen i veckoskrit j ten La spectatrice danoise ou V Aspasie mor derne 1749 —1750 — förtäljer pikanta drag : ur det franska societetslif, för hvilket Torneå var skådeplatsen under vintern 1736 -1737. När Macaulay (s. 45) omtalar Voltaires rysliga persifflagze mot Mauportuis, hans fruktansvärda gyckel om den latinska staden, patagoniernes, hålet till jordens medelpunkt, tiger utgifvaren, ehuru han känner den svenska öfversättning af Ma-l caulay, som vi förut nämnt, och som borde ha ledt honom på den tanken, att en sakförklaring på detta ställe vore af nöden: ty ölversättaren har ej förstått Macaulays uttryck, vid hvilket förhållande det lär vara ursäktligt, om de, som behötva rådfråga hr Morens kommentar, än mindre göra det. Händelsen var, i korthet sagdt, som följer. Manupertuis eskref under er sjukdom och lät offentliggöra (andra uppl., Berlin 1753) 23 bref af det allra besynnerligaste innehåll öfver allehanda ämnen, som föllo:! honom in, I det sista i ordningen, Sur le Progres des Sciences, förekomma de märk-) värdigheter, på hvilka Macaulay i de nys citerade orden anspelar. Det vore lätt, me-: nar Mauportuiz, för en regerande furste att åter upplifva latinet som, ekuru ett dödt språk, är det universelaste af alla tungomål. Han behöfde blott confiner dans une meme ville tout le latin de son pays: mar skulle i denna Jatinska stad predika, skipa lag och rätt och spela komedi blott på atin. Det kunde väl ej bli latinet vid Au gusti hof, men behöfde ej heller bli polackarnes dåliga latin Ungdomen skulle från många land strömma till den latinska staden, cch det veriässprök, man pu illa och lingsamt inhemtade, szkul!le här läras bättre på ett, än i skoloraa på fem eller sex är. Detta om den latinska staden. Hvad patagonierne vidkommer, yttrar Maupertuis här ingentivg annat, än att man på grund afl trovärdiga berättelser ej kunde draga i tvifvelsmål, attju dersa menniskors växst vore mycket olik vår, samt att det skulle vara än märkligare att iakttaga deras ider, kunskapsr m, m. Om någon vivisektion, förl filosofiska ändamål, af patagonier talar Maupertius ej, och så till vida gör honom Voltaire orätt, när han i ett bref till sin systerdotter m:me Denis, i hvilket han förkunnar att Maupertuis numera hade blifvit alldeles galen, påstår att Maupertuis för ordar Zen expedition till söderhafslanden, för att dissekera 10 fots jättar. Heltoch hället ur luften gripet är dock ej detta Voltaires gyckel. I en aunsn afdelning af brefvet, der Maupertuis afhandlar utilit du supplice des criminels, framkommer han verkligen med ett förslag om vivisektion å menriskor: med dödsdömde förbrytares eget begifvande, hvilka säkerligen skulle föreåraga hvilken operation som helst framför dödsstraffet, och med löfte om lifvet, derest de uthärdade, skulle man företaga operationer, som man eljest ej vågade sig på, men som kanske kunde blifva af största nytta för den lidarde menskligheten, hvarförutom man härigenom tilläfvertyrs skulle komma på spåren den underbara föreningen mellan själ och kropp, om man dristade sig till att söka föreningsbanden i en lefvande menniskas hjerna. Man borde försöka, om skorpioner, ormar, opium, odört, galna hundars bett o. d. verkligen äro så farliga för menniskor: till hvad bättre kan man väl använda la vie des criminels.? Och, för att nu komma till det der hålet till jordens medelpunkt, så påpekade Maupertnis, att m n med krutets tillhjelp borde kunna helt och hållet öfverändakasta en af pyramiderna, hvilka näppeligen vore blott grafkamrar, utan kanske dolde de betydelsefullaste minnesmärken af egypternes historia och vetenskap. Man kunde önska, att faraonerne hade användt de millioner menniskor, som sträfvat med dessa jätteverk, att i stället gräfva lika stora hål i jorden, att creuser dang la terre dea cavites dont la profondeur repondit å ce que les ouvrsges de ces Prin ces avaient de gigantesquea: ty om jordens iare känna viicgenting, och förmodligen fin nas der helt andra ämnen, än vi veta om, samt egendomliga fenomen, som det vore önskligt att få undersöka. Det anförda är tillräckligt att förklara Macaulays allusioner å Maupertuis bref, hvilka för öfrigt ionehålla äfven andra märkvärdigheter, som ej stå mycket tillbaka för dem, vi redan nämnt. Alldeles galen — det må anmärkas — var väl ändå ej Maupertuis, när han skref dem: ätminstone är det märkligt att man, såsom den tyske filosofen Julius Frauenstädt påpekat, här återfinner en uppslagsända till Kants epokgörande utredning af tidens och rummets begrepp. Det är i ett af dessa bref, som ådrogo honom Voltaires obarmhertiga gyckel, nemligen det fjerde, som Maupertuis förkastade det sedermera af Kant vederlagda antagandet, att tid och rum äro objektiva bestämningar hos tingen. Kants Ding an sich återfinnes också ganska otvetydigt i Maupertuis okända väsenden, hvilka framkalla alla våra förnimmelser. Klok eller icke, hade emellertid Maupertuis genom dessa olyckliga bref lemnat sig i Voltaires fruktansvärda klor. Utg. säger, att Voltsires ryktbara skrift mot Maupertuiz heter Doktor Akakia. Om utg. hade litat mera på Macanlays korrekta text, än på sin egen obefintliga literaturkännedom, så hade han kunzat undvika denna blunder. Skrifters namn är Diatribe du docteur Akakia, medecin du Pape och titelns anledning följande. I sitt fjortonie bref, Sur la Måedecine, hade Maupertuis röjt en misstro till läkarekonsten, som ej kunnat annat än djupt såra fakulteten; medicinens ringa framsteg förklarade han derrmed, att läkarens penningförtjenst beror icke af resultatet, utan blott af antslet bezök, han gjort hos den sjuke, och af den myckerhet läkemedel, han föreskrifvit. Häri låg anledhingen för Vol tsire att låta en doktor uppträda, som föreställes vara läkare hos påiven och heta Akakia (Frans I:s läkare Sans-Malice hade, enligt tidens sed, gjort gig detta grekiska namn). Genom dr Akakias mun låter nu Voltaire sitt mördande skämt hagla ned öfver den förmento unge man, som varit nog oförsynot att under den utmärkte Maupertvis namn utgifva visaa bref. Till förklaricg af det påföljande oväsendet må plutligen tilläggas, att Fredriks egenkärlek berördes af denna sak på ett ännu mer omedelbart sätt än Macaulay antyder: konungen hördo nemligen sjelf till äem, som räkati förtjusning öfver Maupertuis tokerier, och hade komplimertsrat honom för dem. Ordet tory (s. 77) affärdar utg. med en mycket kort förklaring. Mot kortbeten skulle vi ej göra någon anmärkning, om cj utg. hade haft plats för en tio gånger utförligare redogörelse för blue-stocking (8. 66). En smula följdriktighet äfven i sådant hän seende och ett bättre jomnmått mellan vägentligt och oväsentligt skulle ej vanpryda en lärobok. Är det nog att blott omtala, hvad med det förra ordet menas, eå hade dat nnk varit I sin Ardninge att halt antolt LA m mr 0 mA m mn 60 mh kd md od bt