Aftonbladet – 22 augusti 1874, sida 3

ni kan det — det står ej allt till, som det bör, med mitt hjerta!Ett egendomligt leende lekte för ett ögonblick på Camerons läppar, men hans röst var lika allvarsam som wanligt, Gå han sade: det vore orätt af mig, om jag ne kade till, att jag tänkt detta redan sedan två år tillbaka. Den stackars frun upp-af ett sakta rop at förskräckelse och stirrade orörlig på det obevakligt stränga ansigtet midt emot henne. Doktor, sade hon slutligen, är det ert allvar ? Jag har aldrig varit allvarsammare, det försäkrar jag er. Mrs Leigh var ea af devsa lyckliga menniskor, som alltid kunra i ord gifva luft ät sina känslor, och den bestörtning, hvilken i det första ögonblicket hade förlamat hennea turga, satte den nu i rörelse med spar modisk fart. Ja, hvad var det jag sade? — jag har alltid känt att mioa dagar voro räknade. Nu inger jag ganska väl, att de förskräckliga drömmar, jag haft på senare tiden, varit förebud. Men att så brådstörtadt kallas hädan — i morgon — i natt — kanske i denna stund; mitt testamente är oskrivet — och så komma de afskyvärda Brands och taga hela min förmögenhet! Ack, himmel! jag är verkligen icke beredd att dö; ej derför att jag har försummat mina pligter mot kyrkan, men hade jag vetat att mitt slut var så nära — Så skulle ni broderat flitigare på den praktfulla altarduken, mevar vi? Det går ju an att genom så mycket större flit hädasefter ersätta den tid, som är förlorad. Ni anser då att det ännu finnes hopp? O, doktor Cameron, jag har ett sådant förtroende till er, Jag vet, att om någon kan