Aftonbladet – 21 augusti 1874, sida 3

kunde ej varit den naturliga minen, Hvarje drag är rent och mjukt; icke ett veck, en rynka, som talar om tankar, bekymmer eller plågor. Denne mans karakter måste ha va rit synnerligt bekymmerslös och lättsinnig, eller också hans lif i hvarje hänseende sorgfritt och rikt på framgång. Märkvärdigt, riktigt märkvärdigt! inföll doktor Hall, full af beundran öfver sin väns ovanliga skarpsinnighet. Ni har alldeles rätt tecknat både hans lif och hans skaplynne; han var den lyckligaste person jag känt, skröt ständigt öfver sin framgång och yttrade till mig blott för några få dagar sedan, att allt hvad han vidrörde förvandiades i guld. Han var fatalist. Var — och är — hvad? O, Hall, hvilket -oöfverskådligt svalg ligger ej mellan dessa två ord. Åter uppstod en stunds tystnad, endast afbruten af det starka pickandet af den dödes Elocka, som ännu gick vid hans hjerta, ehuru ingen tid för henom längre fanns. Ej för honom, men väl för andra och doktor Cameron, som, ihågkommande att han äfven hade andra besök att göra, öfverlät åt sin vän att företaga en noggrannare undersökning. Utkommen i förstugan, mötte han den gamla irländskan med en bricka och ett glas kallt vatten med konjak. För hvem är detta afsedt? frågade han och lade handen befallande på glaset, Ack, det är bara en enda liten droppe till lindring, som jag tänker bära in till miss Winnie; men hon skall visst icke få smaka den, förrän hon sjelf begär det, stackars litet lam, ty hon är nära på lika död som husbonden, Icke en riktig tår bar hon mäktat gråta, hom bara su och qvider och säger att hon fryser; och derför