Aftonbladet – 21 augusti 1874, sida 3

Strödda underrättelser. Antropologiskt. Afrikanska dvergfolk. De båda till Italien förda Akkagossar, som vi nyligen omnämnt, ntgöra ett dagligt diskussionsämne för geografer och etnografer och väcka med rätta stort uppseende. Det torde derför kanske icke vara ur vägen att något närmare redogöra för hvad man på senare tider inhemtat om de afrikanska dvergfolken, hvilka förut hört till fablerpas område. Redan i en grundlig uppsats i Petermanns geografiska Mittheilungenår 1871 afhandlades dessa besynnerliga folkstammar; nu har äfven professor Bastian i sitt nya arbete om Loangokusten meddelat underrättelser om BaFongodvergame. och likaledes berättar Schweinforth mer utförligt om Akkafolket, så att man småningom får en tydlig öfverblick öfver Afrikas dvergfolk, i hvilka de gamles pygmå6er tyckas lefva upp igen; ty detfår välantagas, att pygmåsagan uppstått ur en dunkel kunskap om små menniskoracer. Enligt Aristoteles och Plinius bodde pygmåeerna högt uppe vid Nilen, men deras berättelser äro inmängda med många fabler, till dess man hos Herodotos finner på fakta stödda beskrifningar öfver små menniskori det inre Afrika. Likasom emellertid Nilkällornas gåta skulle tydas först i våra dagar, så är det samma förhållande med dvergfolken. Först fick man redan i det 18:de århundradet höra talas om Kimos elier Wasimba i det inre af ön Madagaskar, och år 1840 samlade den tyske resanden och missionären Ludvig Kropf i östra Afrika de första underrättelserna om pygmåfolket Doko, som bodde ungefär på den 3:dje nordliga breddgraden i Gallaslandet. De skola vara så små som tio års gossar, således 4 fot höga, ha mörk, olivfärgad hud