Aftonbladet – 21 augusti 1874, sida 3

och letva i fullkomligt vildt tillstånd likt djur De ha hvarken hus eller tempel, men ega någo begrepp om ett högre väsen, hvilket de kall Jev. Likt aporna klättra de upp i träd och plocka frukter; utom sådana äta de rötter, råt tor, ormar och honing. Båda könen gå alldele nakna. Håret är icke ulligt och räcker på qvin norna till axlarne. Kropf såg en sådan doko oci hörde på de mest olika ställen i Afrika talas on detta dvergfolk. -. Den bekante gorilla jägaren du Chaillu med delade derefter ytterligare underrättelser om et dvergfolk, Obongo-folket, som lefver ej så syn nerligen långt från kusten i det eqvatoriala ve stra Afrika. Han kom år 1864 till deras lanc och såg deras små hyddor, men kunde endas genom list och ett slags anfall få se och mäts några af de synnerligen skygga. vilda invånarne Sex gamla qvinnor voro mellan 133 och 152 centi metres höga (från 3 fot 8, verktum till 4 fo 2, verktum). Dessa dvergar voro icke helle: svarta, utan smutsgula; de lefde nomadiserande af fiske och jagt och liknade i afseende på håret Sydafrikas buskmän. Längre i söder vid Loangokusten såg Adol Bastian sistlidet år flere sådana dvergar, hvilka han kallar Babongo och beskrifver såsom näpna och sirliga. De hade blifvit såsom slafvar förda från det inre landet till kusten. Ganska intressanta äro Schweinturths upptäck. ter. När han på sin resa åren 1870—71 fram. trängde från Gazelle-floden söder-ut, långt förbi alla sina föregångares aflägsnaste punkter, gjorde han oss bekant med en rad af högst märkvärdiga folk. I Monbuttufolkets hufvudstad Munsa, den aflägsnaste punkt, Schweinfurth uppnådde, belägen på 3 graders afstånd från eqvatorn, fann han akkadvergarne, hvilka sjelfve kalla sig Tickiticki och äro 1, måtre höga (1 måtre 3, fot) De bo enligt Schweinfarth på 3 gr. nordl. bredd och 29 gr. ostl. längd Greenw., ungefär 20 tyska mil nordvest om den af Baker upptäckta Nilkäll floden Nwutan Nsige eller Albert Nyansa. Schweinfurths uppgifter bekräftades sedermera å ett lysande sätt genom de af Miani medförda båda akkagossar, som nu vistas i Italien. Alla dessa afrikanska dvergfolk tyckas stå i i ett slags sammanhang sins emellan. Akka. Obongo, Doko och Saab (buskmän) skulle således böra tillsammans. Deras namn betyda allesammans små-, åtminstone i rotljuden. Den om den afrikanska antropologien förtjente dr G. Fritsch i Berlin, såväl som Schweinfurth och Rob. Hartmann äro af den åsigten, att nyssnämnda Obongo, Doko, Akka, buskmän och Wasimba äro återstoden af ett ursprungligen öfver en icke obetydlig del af Afrika fordom spridt folk, som blifvit undanträngdt och underkufvadt af de nuvarande negrerna. Alla dessa små afrikanska folk ega ingalunda ringa förståndsgåfvor; om deras språk vet man ännu nästan ingenting. Geologiskt. Svafvelbildningarna på Island. Det talas för närvarande om, att en engelsman ämnar för. nya svafvelindustrien på Island. Denna ös svafvelkällor finnas i den nordöstra delen, icke långt från vulkanen Krabla och sjön Myvatn; de kallas navmar (illidarnåmar) och ligga — enligt docenten Paykull, som undersökte dem för åtta år sedan — utåt en kal och naken, endast med ett djupt, löst sandlager betäckt fjellrygg. De egentliga svafvelkällorna (solfatarer) bestå i en notströmning från jorden af heta gasarter, som afsätta svafvel; vidare finnas der gyttjekällor, från hvilka en mer eller mindre tjock lervälling, blandad med svafveljern, flyter ut; svafvelkällorna ligga högst, gyttjekällorna vid foten af fjellet; den svafvelbaltiga gasen framtränger stundom med stötar och dån. Skrapar man bort den lösa sanden, träffar man vid dessa källor(isynnerhet de egentliga, torra solfatarerna) på en skorpa af gult, nästan rent svafvel, några tum tjockt, temligen poröst och lätt att smula sönder; det afsättes naturligtvis af dessa gasarter, när de komma upp och afkylas. Hvad beträffar gyttjekällorna, som ligga vid foten af solfatarernes fjellrygg, bestå de af flere raderat källor, d. v. s. hål eller grytor, fyllda med ofvannämnda svafvelbaltiga, kokande välling, och i marken mellan dessa grytor försiggår en gasutströmning med tillhörade Solfatara-verksamhet eller afsättning af torrt svafvel;ien af dessa källor kastas den kokande gyttjan stundom tio eller tjuga fot upp i luften; det är fult att se ä, men likväl storartadt och intressant. Dyika svafvelkällor eller naymar ligga väl på flere punkter i samma del af Island, men afstånden äro dock icke små, och — hvilket är det väsendtliga — naturens här beskrifna tillverkning af svatvel är mycket långsam. När svaflet pi sin tid bearbetades, gaf det, så vidt bekant är, blott några hunåra centner om året, hvaremot man på Sicilien ständigt kan få omkring en million centner; men då Paykull var på dessa ställen, trodde man, att ungefär lika mycket svafvel hade samlat sig, sedan man upphört med insamlingen (22 år förut) som der fanns, när man förra gången började. Häraf kan man sluta till, att nu en ganska betydlig svafvelmassa måste finnas der, men synnerligen länge skall man knappt kunna taga af förrådet, ty det ersättes alltför långsamt, och en rikedomskälla kunna de isländska svafvelkällorna alltså sannolikt icke bli, hvaremot en enskild person naturligtvis kan få en viss vinst, om han griper verket an sedan det har hvilat i många år. Som man helt och hållet saknar bränsle på platsen, kan det råa svaflet väl svårligen renas, der man finner det. utan det måste föras på hästrygg till närmaste handelsplats, d. v. s. två dagsresor, och hvarje häst kan väl på sin höjd bära 3, centner, så att afverkningen derigenom icke litet fördyras. I sammanhang härmed må nämnas, att Paykull på samma trakt, blott några minuters väg från Krabla, såg en ås af trakytisk lava, hvari fin nes obsidian, en svart, glänsande, mycket hård och särdeles vacker sten, som skär glas och ut. märkt väl egnar sig till prydnader (broscher, knappar, armband 0. 8. Vv) Så begagnas den bland annat på Lipariska öarne norr om Sici lien, men oaktadt den finns i riklig mängd på Island, der den kallas hrafntinna, har man dock icke varit nog industriel att använda den. Kan ske det nu, när industrien tager svaflet om hand, äfven kan bli tillfälle att bryta isländsk obsidian. Militäriskt. Den största kanondel, som någonsin tillver kats, har nyligen blifvit ihopsvitsad i kanongju teriet i Woolwich. Det är en del af den under arbete varande, 80 tons tunga jättekanon, med hvilken man vill bevisa, att det faktiskt icke finns några gränser för kanoners storlek och kraft att operera mot den alltjemnt förökade tjockleken hos pansarbeklädnaden på fartyg. Denna del vä ger 28 tons och kunde endast med stor svårighet tillverkas med marindepartementets vanliga ma. skineri. En ännu större del för samma kanon kommer att väga nära 40 tons. . Medicinskt. Svagsinta i England. Antalet svagsinta j England och Wales den 1 Januari 1874 uppgick enligt officiella uppgifter till 62.027 och utgjorde en förökning mot antalet den 1 Jan. 1873 af 1731. Medeltalsförökningen under de senaste 10 åren har varit 1723.