Aftonbladet – 20 augusti 1874, sida 3

gar. Ett skäl dertill kunde vi dock ha: at nemligen på detta sätt få veta, huruvida v skulle få lemna de medel, vi torde kunna saml hop, till kårens direktion direkte eller nödgas hvad väl ingen menniska kunde neka oss, an teckna dem på någon af de listor, som å flere publika lokaler finnas utlagda. Gerna erkännes dock, att (som en af direktionens egna medlem. mar enskilt yttrade fill en af oss) det varit klo. kast af oss att aldrig inlemna till direktioner en sådan förfrågan. Ofvannämnde insändare H. S. har i det hela rätt angifvit, hvarför och på hvad sätt vårt företag kom till stånd?). Också vi ville på det enda sätt, som var oss möjligt, dra vårt strå till den gemensamma stacken och under en må nad af våra ferier egna våra krafter åt en sak som ligger hvarje Uppnjaepudent synnerligen om hjertat, nemligen vår blifvande föreningsbygg nad. Detta vårt goda syfte kan väl ingen med fog egentligen klandra och mig veterligen ha inga heller gjort det. Men man har från ett håll velat tillskrifva företaget ett annat motiv än det att främja vår byggnadsfråga. Dagbladets kronikör (om jag dervidlag är rätt un derrättad) antydde i början af vår färd, att egentliga målet dermed vore blott — att roa oss. Att jag för min enskilda del aldrig åsyftat något dylikt, kan jag tryggt bedyra, och enhvar, som sett det reseprogram och de-stadgar, vi före affärden kommit öfverens om, måste, om han vill vara rättvis, erkänna, att ingendera af dem var byggd på någon utsigt att egentligen få roa 0882. Ått fjenstgöringen skulle bli för trägen dertill, insåg en hvar af oss tydligt nog. Principen var att inom möjligast korta tid ge det största möjliga antal spektakler, och efter det ursprungliga reseprogrammet skulle t. ex. under loppet af 8 dagar vankas icke färre än 7 spektakler förutom de strapatserande resorna. Också visade sig genast, att de fysiska krafterna omöjligen kunde stå ut med ettså ansträngande reserogram. Nödvändigheten gjorde, att det måste bodaNigt lättas, och det blef nog ett trälande ndå. En biafsigt hade vi visserligen (för att ärligt bekänna sanningen), men denna var — icke att roa oss, utan att få se oss om. Denna lilla släng af vikingagry. som väl ännu temligen allmänt spökar bland våra fäders ättlingar, torde på det hela vara lätt att förlåta, icke minpst hos ungdomen. Man har från ett håll kallat detta helt visst nationella drag lust för kringflackande — nåja, må så vara! Namnet ändrar inte saken, och det ges för resten köappast något så lätt com att genom ett mindre vackert epitet nedsätta hvilken sak som helst. Resor ha ju i alla tider ansetts som ett af de yppersta bildningsmedel — och skulie det då vara så underligt, om en bildningssökande ungdom kände sig frestad att en gårg också dra fördel deraf och begagna sig af tillfället att sjelf få göra en, om också flyktig bekantskap med ett stycke af sitt fädernesland? Jag tror det icke och knappast torde det också på allvar klandras af någon annan än den, som an totalt glömt bort att tänka och känna ungjomligt. Att på så sätt slå 2 flugor i en smäll-, atti första rummet få efter våra krafter söka främja vår föreningsbyggnadsfråga och att derjemte på det för mikroskopiska studentkassor enda möjliga sättet få se oss om en smula i vårt eget k. fädernesland och derigenom praktiskt få rikta vårt lilla geografiska vetande — se der de enda motiverna till vårt företag: Det är väl också mindre motiverna än sättet, mindre målet än medlet, som blifvit föremål för tadel. Hjertpunkten i all opposition emot oss har väl ytterst legat deri, att det ansetts opassandeför studenter att resa omkriug som komedianter-. Hvrari det opassande deri skulle ligga, kan jag dock omöjligen inse. Härom tillåter mig utrymmet icke att yttra något nu, och får det således anstå till ett följande nummer att se efter, på hvad rimliga grunder ett sådant klander egenligen skulle kunna stödja sig Dessförinnan blott ett par rader till! — Våra spektakler kallar den omnämnda Aftenbladsartikeln -underhaltiga, om med skäl eller icke, tillkommer inte mig, såsom jäfvig, att afgöra. Vi ha visserligen låmgtifrån gjort anspråk på något slags konstnärlighet: hvad vår anspråkslösa dilettantism har bjudit på har naturligtvis blott kuvnat vara försök att i ett och annat godt skratt ge en smula valuta för de pengar vi ville samla hop — men hade vi sjelfva varit öfvertygade om, att dessa våra försök skulle en sång med skäl kunna stämplas såsom underhaltiga-, så hade naturligtvis vårt s. k. sceniska härnadståg. aldrig blifvit af. Särdeles frestande vore det emellertid att rörande den fråsan få hänvisa till landsortspressens till allra största delen synnerligen välvilliga yttranden om oss, der vi passerat, samt åtskilliga rätt taande bevis på sympatier från flera samhällen, som vi besökt, (och såväl de ena som de andra nade väl inte gerna kunnat komma i fråga, om vad vi bjudit på icke hade varit åtminstone jatbart) — men detta vore mindre grannlaga. vad som dock i ingen ringa mån borde kunna rösta oss öfver de hårda ordalagen i Aftoublalets recension, är dess vänlighet att vilja ställa ss dilettanter i nivå med de bättre landsortsrupperna, då den finner våra spektakler fullt unna mäta sig med de band, hvilka sommartilen oombedda åtaga sig att i Sveriges hufvudtad representera den dramatiska konsten... A. B. JM 161). Till Stockholm våga sig väl nga andra än de bästa af dessa trupper och vi å verkligen erkänna, att vi af ett och annat land dessa band understundom sett rätt tktningsvärda prestationer. Upsala den 8 Aug. 1874. G. Th. E. Hvad förf. af ofvanstående uppsats anör som ursäkt för sitt och sina kamraters öretag är icke af natur att ändra vår förut ittalade och motiverade åsigt om dess olämpighet. Vår tanke är fortfarande, att hr lirektören så väl som hans sujetter gjort dokast uti att ställa sig äldre och förstånligare kamraters råd och varningar till eferrättelse och icke kompromettera en sak, om de ej egde förmåga att på ett rätt rärdigt sätt gagna. Att hr direktören icke lelar vår åsigt om sin trupps prestationer, örefaller oss lika naturligt som att hanl lindt tror på de lofordande omdömen, som! rhällits här och der under resan. Viskola isserligen icke heller tvista med honom om jen saken. Finner ban i det bifall, han beropar, någon tröst för de ledsamheter, öretaget völlat honom, så unna vi honom et gerna, enär vi tro oss hafvå vunnit det, om vi med vårt fälda omdöme Asyftat: föl ebyggandet af dylika företags förnyande.l: )eh härmed afsluta vi meningsutbytet rö ande denna gak.