Aftonbladet – 20 augusti 1874, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Anhålles vördsamt om plats i eder ärade tidning för följande. I M 161 af Aftonbladet stod att läsa en mot de s. k. studentaktörerna riktad uppsata, som i parentes sagdt utan ringaste skada kunde ha uttryckt sitt ogillande på ett något mildare sätt. Då undertecknad är den, som stått i spetsen för företaget, dribbar klandret i omnämnda uppsats i första rummet honom och det är derföre han här velat ta till orda för att försvara vår oskyldiga färd, som från ett och annat håll blifvit mer än skäligt häcklad. Genmälet kommer väl sent, men detta har tyvärr orsakats af bristande helsa. Frågan. som det gäller, är väl i allafall ännu inte glömd. Mindre angenämt är det nog att så här -från de anklagades bänk nödgas offentligen försvara en sak, som jag omöjligen kan finna annat än rättvis, men jag anser det dock af flera skäl vara min pligt, icke minst af den anledning, att en insändare H. S.iDagbladet (för den 14 eller 15 Juli) talat om det kränkande(ett väl hårdt ord !), som för studentkåren skulle ligga i vår färd. Genom att meddela de synpunkter, från hvilka jag och mina kamrater sett vårt företag; vill jag visa, att det för oss åtminstone är och har varit alldeles omöjligt att se, hvari det kränkandederi rimligtvis skulle kunna bestå. Det är icke blott en rättighet, det är en skyldighet mot oss sjelfva att visa, att vi handlat i bästa afsigt. Och af alla de argumenter, som så i tryck som muntligen kommit till vår vetskap, har ej ett enda varit af den natur, att det förmått en hårsmån rubba vår fasta öfvertygelse, att vi dervidla varit i vår goda rätti). Men bemötandet a dessa argumenter låter sig ej göra ilapidarstil. Mitt genmäle torde derför gunås bli en smula långt, så tråkigt det än är för mig att nödgas ta Aftombladets dyrbara utrymme i anspråk för en sak af jemförelsevis så ringa vigt. Kring den 13 (?) Juni lät studentkårens d. v. ordf. i Aftonbladet införa ett protokollsutdrag från ett direktionssammanträde, som afrådt vår färd. Ehuru denna notis kraftigare än något annat motarbetat oss (enär den hos den stora allmänheten ställde vårt företag i en nog besynnerlig dager), var den dock noga sedt fullt förklarli, och berättigad såsom nästan framtvingad till svar på Fosterlandets direkta uppmaning till de tongifvandeinom kåren — och vi hysa heller icke det ringaste agg till dess insändare derför. Men jag är öfvertygad om, att saken kan få en smula annan färg, sedan jag fått upplysa om följande. , Sant är, att jag dagarna före vår afresa å kamraternas vägnat till studentkårens direktion inlemnade en skriftlig förfrågan huruvida vårt företag kunde ha att påräkna några sympatier inom direktionen. Svaret blef afrådande. Men på samma gång som denna förfrågan gjordes, upplystes direktionen om, att färdens vara eller icke-vara i ingen mån blefve beroende af direktionens utlåtande, enär den af flera skäl, synnerligast ekonomiska, vore en ren nödvändighet. Men hvartill skulle då denna förfrågan tjena? Ja, uppriktigt sagdt, var den också efter min kreen alldeles onödig?), och jag gaf här vidlag endast vika för mina kamraters önsknin1) Och alla de vi under färden kommit i berö röring med (och bland dessa ha långtifrån saknats personer med omdöme) ha nästan utan undantag också erkänt denna vår goda rätt — ett bevis på, att saken i fråga kan af fullt kompetenta personer ses också på ett annat sätt, än med det väl skarpt uttalade absoluta ogillande, som från Fosterlandet 5 nu sist från Aftonbladet kommit oss till el del. 2) Enär vi väl hade rätt att tillbringa vårs ferier på hvilka orter och på bvad sätt vi