Aftonbladet – 19 augusti 1874, sida 3

Mannens blick utgjorde ett tillräckligt svar. Doktor Cameron visste redan allt. innan den karlen humit svara — Min hus bonde är död, sir! Jag såg att så var, då vi lyfte honom ur vagnen, ehuru de öfriga trodde att det bara var en svimning. Vi skickade strax bud till husläkaren, sir. Som ej var hemma, som det tyckes. För mig genast upp. Betjenten förde honom uppför en trappz2 med åyrbara mattor och rikt förgylda balustrader, förbi dörrarna till en våning af lygande rum, och uppför ännm en trappa, till ett rum i andra våningen. I detsamma öppnades dörren och en qvinna kom tt. Hennes drägt utvisade, att hon tillhörde ett slags förnämligare tjenare. Hennes ansigte hade ett uttryck af fasa och förtviflan. Eon tycktes ej ha Väntat att få se en främling och hon stannade plötsligt; betjenten skyndade att förklara: Doktor Hall var utgången, derför har denne herre kommit i hans ställe. Qvinnan lade fingret på läppen och utbrast i nästa ögonblick hastigt och hviskande: För min husbonde kan nu mera ingenting göras, sir; men ack, om ni kunde göra något för min unga matmor, som är allde les utom sig af sorg — ja, hvem kan väl undra deröfver? Hon häller sig fast vid den döde och tillåter icke någon annan att ens få se honom. O, ve! O, ve! En sådan olycksdag! Hvad är att göra? En död man och en ung matmor halft vansinnig sf sorg — öylika uppträden voro för doktor Cameron något hvardagligt. Tårar af den djupaste ångest; stumma, bed jande blickar från ögon, gom icke kunde gråta; vilda, förvirrade ord från bleka litppar — allt detta mötte höntbm på mången