Aftonbladet – 17 augusti 1874, sida 3

nas i samma, något spridda ordning, hvari de under en många gånger afbruten genomlläsning antecknats. Vi vända oss först till den korta och lättlästa afhandlingen om Bunyan, för att sedan mera utförligt se till, huru utg. kommenterat Macaulays mycket omtalade essay öfver Fredrik II. Bland de oräkneliga efterapningarna af En Kristens resa nämner Macaulay (s. 99) en vid namn Hephzibahs pilgrimsfärd och angifver korteligen dess syfte: den strängaste kalvinism har der blifvit genomförd, der fins intet som kan tydas till förmån för menniskans fria vilja eller en allmännelig återlösning. Utg. står till tjenst med en sakförklaring, hvaraf vi lika litet förmå att inse behofvet som andemeningen, och hvilken torde förtjena att ordagrant anföras i hela sin obegriplighet. Utg. säger, att det hebreiska ordet Hephzibah betyder: min lust (är, ligger) deruti (eg. i henne, emedan hebreiskan saknar neutrum och i dess ställe vanligen begagnar femininum). Hvad är det väl i texten, som behöfver förklaras och som enligt utg:s föreställning skall varda förklaradt genom denna utflykt på den hebreiska språklärans område, genom detta plötsliga å propos de rien? Det är en gåta, hvarpå vi ihärdigt, men fåfängt pröfvat våra krafter. Någon förklaring till detta ställe lär näppeligen tarfvas, men ville utg. för yttermera visso lemna en sådan, så kunde han hafva lånat den från Macaulays essay öfver R. Southeys upplaga af Bunyans ryktbara verk (Crit. and hist, ess. Tauchn. ed, II, 13), En kommentator af Macaulay borde alltid företrädesvis begagna sig af jemnlöpande ställen hos den store författaren sjelf. Om utg. här förfarit på det sättet, så hade lärjungen åt minstone fått veta, hvad må hända icke alldeles sjelfklart framgår ur texten och i alla händelser ej upplyses genom utg:s löjliga hebreiska snedsprång, att Hephzibah är hjeltinnan i den tokiga allegorien. Macaulay förmäler (s, 92), att Banyan skref mot engelska kyrkans liturgi, men deremot varmt prisade och försvarade the doctrinal articles. När utg. först förklarar dessa ord med de dogmatiska artiklarna och derpå ytterligare med kristna religionens lärosatser, fastnar han i en allt för uppenbar meningslöshet. Hvad Macaulay här talar om, rör ju Bunyans kontroverser, hans teologiska uppfattning i motsats mot andra — nemligen andra kristna — bsigter. Det är således icke fråga om kristna religionens lärosatser i allmänhet och såsom motsatta de icke kristna religionernas läror, utan om någon viss, konfessionel formulering af de förre, någon viss kristen bekännelse. Redan sjelfva antitesen mellan den anglikanska liturgien, som Bunyan ogillade, och the doctrinal articles, som han förfäktade, påpekar också, hvad f. ö. alls icke kan vara tvifvelaktigt, att här menas de s. k. tretionio artiklarna, den anglikanska kyrkans bekännelseskrift eller dogmatiska grundlag. . The cavalier gentlemen and clergymen (8. 91) förklarar utg. med adeln och presterskapet af kavaljerpartiet, Visserligen användes å ett annat ställe (afhandlingen om Fredrik TI, s. 5) gentleman såsom öfversätt: ning af (bourgeois) gentilhomme, men deraf följer ingalunda, att det svenska ordet adelsman under alla förhållanden motsvarar det engelska gentleman. Detta senare har här en vidare betydelse: man skulle kunna säga herremännen, herremannaklassen, Begreppet adel är så skiljaktigt för engelska och svenska öron, att utg:s förklaring är alldeles missledande. I det föreliggande fallet kan ingen ordbok hjelpa lärjungen till rätta, hvarför just kommentatorns bistånd här vore påkalladt och en noggrann . sakförklaring särdeles välkommen; För den händelse, att hr utg. en gång kommer att skrifva om sin kommentar, så att den blir duglig till skolornas tjenst, tillåta vi oss att lemna några anvisningar. I E. G. Geijers bref från England den 20 Nov. 1809 kan han med fördel söka en ledträd, och en annan står till buds i den träffande anmärkning hos Alexis de Tocqueville (Lancien regime et la revolution, tredje uppl. s. 151), som här följer: Sedan flere århundraden har ordet adelsman (gentilhomme) helt och hållet ändrat betydelse i England, och ordet ofrälse (roturier) fins icke mer. Det skulle redan ha varit omöjligt att ordagrant öfversätta på engelska följande vers i Tartuffe, när Moligre skref den år 1664: Et, tel que Ion le voit, il est bon gentilhomme. Vill man försöka ännu en tillämpning af språkvetenskapen på historiens vetenskap, sä följe man genom tid och rum de öden, som vederfarits ordet gentleman, hvilket är en ättling af vårt gentilkomme. Man finner då dess betydelse vidgas i England, i mån som de sociala vilkoren närma sig hvarandra och varda mera likartade. För hvarje århundrade användes det om personer, som stå något lägre på samhällsskalan, Slutligen flyttar det med engelsmännen öfver till Amerika, Der begagnar man det utan ktskilnad om alla medborgare. Detta ords historia är jemnt upp demokratiens historia. I Frankrike har ordet adelsman (gentilhomme) alltid förblifvit strängt begränsadt inom sin ursprungliga betydelse; efter revolutionen har det nästan fallit ur bruk, men dess bemärkelse har aldrig rubbats. Vv. Macaulay anför (s, 11) några prof ph Fredrik II:s utsökta ciceronianska latin, hvilka han tydligen hemtat ur Ant. Fr. Biiscbings Character Friedrichs des zweyten, Königs von Preussen, der en rätt vacker samling lustigheter af detta slag står till buds, hvaribland caput orbem, såsom Fredrik kallade romerske kejsaren, in ignis infernalig conforabitur (när ett bref skulle kastas på elden) och annat dylikt, som är ganska nöjsamt att läsa. Bland de at Macaulay nämnda klassiska sentenserna förekommer Tot wverbas tot sponAm INA kn a tort hett då ar ik Dl få Ra RR Sf Fd