Aftonbladet – 17 augusti 1874, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Macawlays skrifter i våra skolor; an mälan af C. G.Morens: Urval ur engelska litteraturen till elementarläroverkens, privat skolornas och den enskildes tjenst. (Forts. — Litteraturoch konstnotiser. Macaulays skrifter i våra skolor. Urval ur engelska literaturen. Med ordoch sakförklaringar utgifvet at C. G. Moren, Ia. Frederic the Great. John Bunyan. Plographical essays by Macaulay. Örebro, IV. Då vi nu öfvergå till granskning af hr Morens sakförklearingar till Macaulay. torde en erinran böra förutskickas om den egendomlighet hos den store författaren, som kan bereda till och med en sin uppgift vuxen kommentator verkliga svårigheter. I de företrädesvis praktiske — mången torde säga: prosaiske — engelsmännens li teratur spelar, som bekant, den retoriska ordståten en ej ringa rol. De klassiska studiernas öfvervigt i en engelsk gentlemans uppfostran och den rådande, höga uppskatts ningen af de antika förebilderna torde, i förening med det parlamentariska lifvet starka inflytelser, utgöra en någorlunda tillräcklig förklaring af detta förhållande. När nu denna böjelse återfinnes hos Macaulay, måste vi sålunda erkänna, att den icke är för honom individuelt utmärkande, utan har en nationel grund. Men i denna inhemska botten skönja vi många inslag, som mera uteslutande höra Macaulay till. Med den mera allmänt engelska smaken för oratorisk prakt samverkade hos Macaulay en utomordentlig lärdom och en poetiskt fruktbärande inbillningskraft, Dertill kommer ännu ett: hans förvånande minne, som ständigt och osökt lemnade i hans hand jemförelser, bilder och hänsyftningar på personer och ting och händelser ur verklighetens och diktens alla riken och åldrar, frestade honom till hvad vi skulle kalla slöseri, om ej hans rikedom vore så outtömlig. Det är kanske nog närgånget att tala om manör hos en författare af så lysande, ovansklig förtjenst, men helt och hållet eller ovilkorligt kunna vi ej taga or det tillbaka. Macaulay har flerestädes röjt, hvilket fint kritiskt sinne för stil han vari besittning af. Den i vår tanke stundom för långt drifna orneringen i hans skrifter kan derför svårligen annorlunda förklaras, än att allt det föll sig fullkomligt naturligt för honom, hvilket för flertalet andre, min ire belästa och mindre minnesgoda dödlige skulle blifva rätt hårda nötter att knäcka. De historiska anekdoterna om Macaulays öfver vanliga mätt utsträckta minnesstyrka iro talrika; han kunde i detta hänseende ötverraska också dem, som eljest äfven från len sidan kände honom bäst, såsom när han vid en frukost i Moores, Hallams och Milnes sällskap uppläste en hel mängd irska ballader på folkspråket, hvilka Moore hört i sin ungdom. Gwuizot beskrifver i sina memoirer (VI, kap. XXX.) en bågkomst från sin ambassad i London, då Maeaulay en gång var hans cicerone i Westminster abbey: under några timmars vandring i detta ärans och. minnets oförlikneliga panteon stannade vi, säger den franske statsmannen, än framför Chathams och William Pitts minnesvårlar, då Macaulay reciterade långa stycken ar deras berömdaste tal, än framför Miltons aller Addisons, hvilka kallade till lif la måme abondance, la mme verve de souvenirs. I denna gåfva, skulle vi tro, låg en förförelse, som jemte sträfvandet efter konkret karakteristik af allt, han rörde vid, alstrade det bildepråk, hvilket i Macaulays skrifter någon gång medför deisjelfva ver tet enda svårigheter, en eljest sakkunnig kommentator med något skäl kunde beklaga lig öfver, med anhållan om mildt bedömande, lerest han ej fullt besegrat dem, Vi anjaga t. ex. att Macaulays karakteristik af språkbehandlingen i vissa bland madame DArblays arbeten är träffande och rättvis, nen den synes oss nog bildrik, och derom unna vi ej hysa något tvifvel och de allra leste läsare ha svårt att fullt fatta alla dess vointer. Slutorden må anföras: Den (Mme DArblays stil) är ett slags bruten Johnjon-engelska (Johnsonese), ett barbariskt atois, som förhåller sig till Rasselas språk å som Jamaica-negrernas till den engelska, om talas i öfverhuset. Stundom påminner len om praktbitarne, d. v. s. de sämsta tyckena i hr Galts berättelser, stundom m föredragen i Exeter Hall, stundom om Morning Posts ledande artiklar. Men mest iknar den hr Rowlands och dr Gozs puffmnonser. Men dessa stilens svårigheter, de finnas cke till för hr Mor6n, så till vida nemlisen att han vanligen — alls icke sett dem, nedan han åter oupphörligt snafvar omkull ä de allra oskyldigaste stötestenar, hvilka mn ganska måttlig historisk beläsenhet och iteraturkunskap vore tillräckliga att rödja ir vägen. — DE vi i det följande alltid anvifva sidotal, torde ingen olägenhet uppkomma deraf, att våra påminnelser bär näm