Aftonbladet – 15 augusti 1874, sida 3

a 1 grafvarne, utan endast små dolkar, hvilk: tyckas vara de första vapnen i början a p I bronsåldern. Tal. trodde, att orsaken hvar D I före klingorna på de ungerska svärden smal tinade af, var fästenas litenhet. . Herr H. Hildebrand godkände icke denn: j förklaring, emedan det ungerska svärdfästet leke är af så små dimensioner som det svenska dolkfästet. Baron Kurck anförde, att bronsåldern i Sverige var isynnerhet utvecklad ide södra landskapen, der stenbldern förut hade utvecklat sig på samma sätt. Tal. kände intet faktum, som bevisade, att detta tidehyarfs menniskor kände åkerbruket eller hasdjaren, med undantag af hästar. Afbildvingarna af fartyg på bergen tyckas antyda ett folk, som kommit sjövägen. Herr Montelius fäste uppmärksamheten på hällristningarna i Bohuslän, Herr Hilde brand d. ä, har för flere år sedan bevisat, att dessa ristningar tillhöra bronsålderu, emedan de mycket ofta afbilda svärd, som äro karakteristiska för detta tidehvarf, spiIraler m. m. De skulle väl äfven kunna tillböra jervåldern, men som man aldrig på tjdem har funnit runor, kan man icke hänföra dem till en senare tid. Hr Bruzelius uppläste ett anförande om hällristningarna i Skåne, och antog på grund Jaf anförla skäl, att dessa riteningar till höra bronsåldern och äro samtidiga med ristningarna på Kivikoch Villfarenstearne, Tal. ansåg dem föreställa krigshändelser, hvilkas minne dessa folk velat föreviga. Hr Desor. Desasa ristviogar äro från bronsåldern, det tyckes vara afgjordt. I Schweiz finner man pierres å cuelles d. I v. 3. erratiska stonblock, på hvilka man gjort urgröpningar lika dem, som man ser på hällristningarna i Sverige. Kunna de ;sJicke ställas i samband med hvarandra? Hvem vet, tillade tal., om icke en dag dessa Tristvingar skola förskaffa oss underrättelIsar om dessa urgamla tider? Denna omsorg att i bild bevara ett minne åt kommande lslägten antyder en framskriden grad atutI veckling. Hr Soldi tror icke, att man kan gifva bronsen en härdning, som kan göra den tjenlig till redskap för inristningar i ranit. Det har blifvit bevisadt, att de e, yptiska basrelieferna ha blifvit uthuggna wed jernmejslar. Hr Hildebrand ad. ö. meddelade, att kan i Norrland hade funnit hällristningar, som fullkomligt liknade dem, man känner i södra Sverige. Hr H. Hildebrand meddelade, att i nä stan alla svenska landskap finns ett stort antal stenar med fördjupningar (pierres å cuelle). Dot är svårt att bestäxma deras bider. Två omständigheter mäste dock anmärkas: 1) Den nuvarande befolkningen i Sveriges visar mycken vördnad för dessa och nedlägger i fördjupningarna små offer, för att bli botad för ejukdomar. 2) En isländsk saga talar om en urkolkad sten på Island, och denna sten kan icke tillskrifvas någon annan än den ekandinaviska befolkningen, som först kom dit efter vår tidräknings 10:de århundrade. I Sverige har man utsträckt vördaaden för de urholkade stenarne till de stora och djupa urholkningar, som vattnet gjort i bergen. Båda kallas jättegrytor och tillhöra tron på elfvorna. Hr Engelhardt äterupptog den af baron Kurck åå bane bragta frågan om husdjuren och bevigade, att invånarne i Danmark mot slutet af steuåldern kände oxen, fåret, eten och svinet. Han omnämnde två ristningar som finnas i Danmark på stendösar. De bestå likasom i Svorige af hjul och fartyg. Hr Capellini intager erdförandeplatsen. Hr Virchow företer, för att belysa frågan om den handel, som under bronstiden kan ha egt rum mellan Etrurien och de norra länderna, teckningar af ett fynd, som nyligen blifvit gjordt i proviusen Posen. Detta fynd utgjordes af ett broaskärl, likt det som funnits i Certosa vid Bologna, och innehöll ätekilliga förembl. Hr Vorsaae förklarade, efter att ha intygat att dylika föremål aldrig blifvit funna i Danmark, att de icke äro af någon relativt hög ålder, utan tillhöra slutetaf brons tidep. Han erinrade om, i strid mot hvad hr Virchow påstått, att, ehuru skandivavien vid slutet af bronstiden kan ha erhbllit alster. från södern och Medelhafvet, hade det dock vid början af denna tid en in hemsk industri, med helt och hållet egendomliga former. Prof. Schaffhausen begär att få framhålla hr Lindeschmits åsigter, enligt hvilka det icke fannsnågra egendomliga former för de skandinaviska länderna under den första tiden af bronsåldern, ehuru de medgifva att sådana funnos under 10:de och 11:te århundradena. Konsten att bearbeta bronsen utvecklades tidigast i de trakt:r af vestra Europa, som lydde under romerskt välde. Många värdefolla saker, som blifvit funna i Skavdina vien, hafva ditförts som krigsbyte vid en tid då man i Tyskland och närgränsande länder icke längre hade för sed att lägga dylika föremål i de dödas grafvar. Mr Howarth trodde att frågan kunde utredas genom en närmare kännedom om de ställen hvarifrån de gamle hemtade sitt tenn, och uppläste en aftandling, i hvilken han sär: skildt framhöll tenngrufvorna i Cornwallis, Spanien och Pannonien. — Derefter yttrade han några erd om det sätt, hvarpå hålen i stenyxorna kunnat göras. Hr Evans erinrade om af hr Keller anstälda försök, hvilka bevisat, att det verktyg, som användts för att borra hålen, utgjordes af en cylinder af oxhorn. Hvad hr Lindeschmidts åsigter angår, trodde han, att denne vetenskapsman sammanblandat mycket skilda tider och sökte visa, att det af hr Virchow företedda kärlet, med sina blad af valsadt brons, vitnade om en arbe tets fulländning, som icke kunde vara all män, och att dylika föremål följaktligen hade på handelsväg kommit till de trakter, der de funnos, Hr Capellini uppläste ett bref från grefve Gozz2dini om ett fynd, bestående af brons, l betsel och ett svärd af samma metall och : Ner blifvit gjordt vid Ronzano uti Ita en. s Hr Desor förevisade teckningar af dessal och några andra liknande föremål, som finnas utiitalienska förnsakssamlingar. Dessal: betsel, som äro ornerade och hvilkas stän-: ger föreställa hästar, bevisa att etruskerna icke blott begagnade hästar utan äfven vinn. lade sig om att pryda dem geonm betseltyget. Dessa etrusker äro Villanovaetrusker och tillhöra den stora epok, hvars alster hr Virchow nyss förevisade. Detta vore två mycket skilda saker, för hvilka det dock blott finnes ett namn. Hr Desor önskade att man ekapade ett nytt namn för att beteckna de äldre tillverkningarna från Villanova och Golasecea. Hr von Quast hade ett snförande om brenaåldern. Hr Engelhardt yttrade sig om samma ämne, Hr Hoxns lemnada npplvaningar om ett . 0 so