Aftonbladet – 13 augusti 1874, sida 3

Utan sin nytta är detta meningsutbyte dock icke, ty af de tankar och åsigter, som derinder uttalas, finnes säkert alltid mycket, som är nytt och beaktansvärdt för många bland mötesdeltagarne och egnadt att vända leras uppmärksamhet på . omständigheter och till områden, som de utan en sådan väckelse torde ha kommit att allt framgent förbise. I det hela taget voro förhandlingarna vid det skolmöte, som här egt rum, både in: intresseväckande och väl ledda. Svenskarne yttrade sig ej mycket; blott då fråga gällde att häfda gymnastikens plats i skolorna, visade sig stor lifaktighet hos dem. Vid diskuterandet af den andra frågan: hurnvida nutidens skolor tillfredsställa den fordran att menniskans själsoch kroppskrafter böra utvecklas samtidigt, egnade en svensk talare äfven sin uppmärksamhet åt flickskolor för högre klassens barn och yttrade, att, enligt hans ksigt, dessa ej uppfylla de nämnda fordringarna. Detta väckte stor uppmärksamhet hos de många lärarinnor vid privata skolor, som voro tillstädes, och icke få af dem hyste den åsigten att det vore glädjande, om detta slags skolor kunde draga uppmärksamheten till sig, emedan de hittills varit stjufbarn, om hvilka få, om ens någon, vårdat sig. Under det man nemligen -ständigt och med skäl arbetat på folkskolans utveckling och förbättring, stänligt sökt att så ordna elementarläroverken för gossar, att de skulle motsvara tidens och förnuftets fordringar, har ingen röst innu offentligt höjt sig mot den skefva riktning, som de befintliga elementarskolorna för flickor i allmänhet tagit. Man klagar väl öfver den qvinliga unglomens svaghet och erkänner att för mycken läsning ofta är orsak dertill, men i stället att motverka denna, fordrar man snarare af lärarinnor att de skola öka läroämnenas mängd och kursernas storlek, utan att besinna, att, utom den fysiska skadan, kan äfven ett moraliskt ondt åstadkommas af månglägeriet, nemligen högmod och ytlighet. Mer än en svensk lärarinna ansåg, att trots de förtjenster k. seminariet i Stockholm bar, är det säkert att detta mer än något annat medverkat till att flickornas uppfostran ta git en förvänd riktning, genom att winga föreståndare och föreståndarinnor för flickskolor att så ställa flickornas undervisning, att de, vid 17 å 18 år, skola kuuna vinna inträde vid detta seminarinm, hvarigenom det egentliga målet för deras uppfostran, det att bilda dem till goda bustrur och mödrar, måste förbises. Osannolikt är ej att så är förhållandet, och det vore önskligt att denna vigtiga sak vid ett blifvande skolmöte blefve tagen i närmare öfvervägande, då den bildade qvinvan utöfvar ett stort inflytande både på sin familj och på den arbetande klassen genom de i hemmen an ställda tjenarinnorna. Om examinas lämplighet ordades vidt och bredt, och oaktadt de olika meningar, som uttalades, voro dock de flesta ötverens der om, att de både kunde och borde borttagas i den meniug vi förstå ordet; deremot uppträdde både svenska och danska talare ifrigt emot grundtvigianernas förslag att borttaga de dagliga förhören eller det frågande undervisvingssättet; dessa sednares mening tycktes vid mötet endast ha ett fåtal för sig. Af mycket intresse var att under sista dagens förhandlingar följa den strid, som, med stor skicklighet å ömse sidor, utkämpades mellan grundtvigianerna och derag motståndare om friskolor. Med friskolor menas här skädana skolor, der man ej be höfver bereda sig till någon som helst examen, utan kan förfara med undervisningen efter behag. Hos oss stå nästan alla pri vata gosskolor i förbindelsa med statens skolor, genom att bereda till inträde vid lägre eller högre offentligt läroverk, och man kan alltså icke kalla dem fria i förut nämnda bemärkelse; samma förhållande gäl ler för flera flickskolor, Det var derförett misstag af den svenske talares, om omnämnde statens förhållande till friskolorna i vårt Jand, att ställa dessa på samma linie som de grundtvigianska friskolorna. Det förefaller den, som står utanför, som om friskolorna ej hade många anhängare här; dock medgifva många att trots allt hvad de ha att tacka den offentliga skolan för och allt, som kan sägas mot friskolorna, tör det likväl hända att dessa sednare äro nödvändiga för att afbälla statens skolor från öfverdrifter, kanske ock ett beböfligt eggelsemedel att hindra dem från att slumra in på sina lagrar. Totalintrycket af så väl mötet som öfrigt jag sett och erfarit i broderlandet, är det, att det finnes ett djupt allvar hos det norska folket, att det andliga hos detsamma, kraftigare än hos oss, kämpar mot materia lismen och att, under den ofta någotsträfva ytan hos Norges män och qvinnor, påträtfar man mycken godmodighet i förening med sällspord intelligens. Må vara att norrmännen äro stolta och allt för småaktigt omgärda sina rättigheter; detta är ju ganska naturligt, då friheten ännu är hos dem i sin barndom. Säkert är att vi, svenskar, hafva mycket att lära af vårt broderfolk och att vi gjorde väl uti att söka tillegtia oss dess goda egenskaper och icke endast efterhärma de större nationerna. Med ett ord: kraft i viljan, förmåga att bekämpa svårigheter och enkel bjertlighet äro egenskaper, hvari vi borde beflita oss att likna vära bröder på andra sidan om fjellryggen.