Aftonbladet – 7 augusti 1874, sida 3

ine, då Misse på detta sätt vände deras uppmärksamhet på sig. Sjelfva talmannen, den allvarlige mr Brand, gkrattade sh, att allongeperuken skakade. Om det var hans sataniska majestät, som påtagit sig en svart katts skepelse för att söka förlöjliga förbandlingarne rörande ett erkebiskopligtlagförslag, det vill jag låta vara osagdt; men då munterheten något stillat sig och mr Ward Hunt kter fick ordet, fäste han upp märksamheten på det kuriögsa i att liknande tillfälligheter ofta afbryta förhandlingarne om andliga angelägenheter och nämnde såsom ett exempel en synod i Delft, hvilken blef afbrnten dsrigenom, att en uggla flög i hufvadet på den presiderande kardinelen. Efter mr W. Hunt uppträdde åtskilliga talare från husets båda sidor, de flesta uttalande sig mot lagen, och då klockar led fram emot half två, föreslog mr Childers, en af medlemmarne i den afgångna Gladstoneska ministeren, att debatten skulle uppskjutas, Mot detta förslag uppträdde premierministern, mr Disraeli, som på samma gång anmärkte, att för nägra år sedan skulle man, i betraktande af att den parlamentariska saisopen redan var så långt framskriden, icke ha drömt om att afsluta sammanträdet förr än klockan fyra eller fem på morgonen, Omröstning begärdes, och man skred till en sådan. En omröstning, a Division, försiggår i underhuset på följande sätt: Först reser sig the Speaker, talmannen, och förklarar att the honourable membre för den eller den orten har föreslagit — såsom till exempel i närvarande fall — att uppskjuta debatten och anmodar först de ledamöter, som rösta härför, att gifva detta tillkänna genom att yttra ordet Aye — ja — och derefter anmodas de, som rösta emot förslaget, att uttala sin mening, hvilket naturligtvis sker genom att ropa No — nej. Detta upprepas tre gånger och efter hvarje gång yttrar talmannen sin åsigt, om hvilket parti han snser vara öfvervägande, med följande ord: I think the N9s (eller Ayes) have it — jag anser nejen (eller jaen) vara de öfvervägande — hvarpå det parti, gom han förklarar vara minoriteten, svarar: The Ayes (eller Nos) have it. Talmannen säger derpå ordet Division, och ett timglas, hvars sandmängd utrinner på tre minnter, ställes på bordet. Detta sker för att ge de ledamöter, som befinna sig på läktarne, i läsrummen eller i korridorerna tid att komma in i sjelfva salen. Då sanden är utrunnen, stängas ingångarne och talmannen bestämmer då åt hvilken sida de skilda partien skola lemna salen samt uppropar namnen på de fyra Tellers, det vill säga på de två medlemmar af hvardera partiet, hvilka skola stå vid de båda utgångarne och räkna antalet på de till hvardera partiet hörande. Då den siste leda: moten gått ut, underrätta the Tellers en af sekreterarne om utgången och denne antecknar då antalet af dem, som röstat för och emot. Ingångarne öppnas åter och ledamöterna intaga sina platser. Sekreteraren öfverlemnar derefter det papper, på hvilket utgången af omröstningen är antecknad, till den äldste af majoritetens båda Tellers, hvarefter alla fyra räknarne ställa sig vid ändan at bordet med ansigtet vändt mot talmannen, för hvilken de göra en bugning. Utgången af omröstningen uppläses derpå, och blir i allmänhet mottagen med Cheers, — Den aftonen jag särskildt velat teckna egde tre omröstningar rum under loppet af en timme, ty oaktadt premierministern önskade att debatten måtte fortsättag, reste sig dem ene ledamoten efter den andre och föreslog att den skulle uppskjutas, något som till sist äfven blef beslutadt. Det inre af the House af Commons erbjuder i sanning en underlig syn, särskildt för den, som första gången inträder på läktaren, och ledamöterna sjelfva äro ingalunda de minst underliga att skåda. De festa sitta med hatten antingen långt bak i nacken eller eck nedtryckt öfver ögonen, för att i senare fallet dölja att vederbörande tar sig en liten lur. Då det är godt om plats, ligga de ärade medlemmarne mer eller mindre utsträckta på bänkarne, korte ligen, de mest nmonchalanta och till följd deraf mest beqväma och ogenerade ställ ningar bli i allmänhet föredragna, och allt decorum tyckes vara förvisadt. Dock endast skenbarligen, ty i verkligheten råder mycket sträng manstukt i underhuset samt emellan de enskilda medlemmarne inbördes, och ve den ledamot, som öfverträder fastställda Rules eller som på ett rått och stötande sätt vågar angripa en politisk motståndare: hans eget parti skulle förneka honom. En parlamentsledamot är först och främst gentleman, med en gentlemans känslor och sätt, i andra rummet kommer partimannen och partiandan,