Aftonbladet – 7 augusti 1874, sida 3

En afton i det engelska underhuset (Efter Folkets Avis.) Bruk och sedvanor inom det engelska un derhuset och den fysionomi detta för öfrig företer skilja sig i så väsentlig mån frå andra parlamentariska församlingar och sär skildt från vår, att en skildring af dess: egendomligheter bör kunna ietressera. U1 en korrespondens till Folkets Avis ha v hemtat den som här följer, dervid utelem nande teckningen af alla de svårigheter och besvär dess författare hade att utstå, innar han kom så låvgt, att han från åhörar läktaren kunde taga i skärskådande samlingssalen med hvad som i den fans. Han skildrar på följande zätt hvad han då säg Den sal, hvari det engelska underhuse sammanträder, är, märkvärdigt nog, så liten att det är omöjligt för alla husets ledamö ter att finna platser att sitta på, och mar ser derför städee en märgd af de samme dels stående bakom talmannens stol, dels kittande uppe på den del af läktaren, som är reserverad för dem. Men till ersättning är galen utmärkt ventilerad. Talmannen — the Speaker — sitter i salens ena ända på en upphöjd plats umder ett slags tron himmel och utmärker sig genom en stor hvit allongepernuk och ett slags sidendomino. som når ända ned till bangs fötter. Fram: för honom sitta de tre Clerks of the House, eller sekreterarne, likaledes med hvita pe ruker — ehuru mindre än talmannens — på hufvadet, och framför dem står ett långt mahognybord, betäckt med papper samt böcker, hvilka till största delen äro bundna i rödt marokir. På yttersta ändan af detta bord hvilar en förgyld silfverspira, tecknet på talmannens värdighet. Till venster om talmannen sitter oppositionen på bänkar, som amfiteatraliskt höja sig, och till höger om honom sitter det ministeriella partiet. Då ministeren är störtad och eppositionen kommit till rodret, byta båda partierna plats, så att ministeren pro tempore och densammas anhängare alltid sitta på talmannens högra sida. Den främsta bänken på högra sidan är förbehållen ministeren, den till venster oppositionens ledare, och båda dessa bänkar voro denna afton fullt besatta, så att jag hade tillfälle att se samlade Englands mest framstående män. Huset var i det hela ganska fulltaligt representeradt, i det att, såsom en omröstning senäåre visade, nära 450 medlemmar voro närvarande. Midt emot talmannen, i salens andra ända, äro de så kallade Crossbenches, der de medlemmar, som icke tillhöra något visst parti, ba sina platser. Alldeles midt öfver tal mannen sitta referenterna. Jag räknade 23, gom samtidigt stenografiskt upptecknade talen. Ofvanom detta galleri är damernas balkong, som är försedd med ett slags ståltrådsnät, bakom hvilket jag såg diamanter och vackra ögon stråla. Till och med då klockan var öfver två, var ej, eliter bvad jag kunde se, de qvinliga kbörarnes antal förminskadt; men diskussionen rörde ju ock en lag angående kyrkoritualen, och derför utgjordes ock åhörarne till största delen af prester och damer. Såsom en kuriositet vill jag här en passant anmärka, att det är först på senare år man tillåtit fruntimmer att vara närvarande i underhuset; förut fruktade man nemligen att en medlem genom sin hustrus eller fästmös närvaro, inflytande och betecknande ögonkast lätt skulle kunna förledas att rösta efter hennes öfvertygelse och ej efter sin egen. Då emellertid pressen bör. jade offentliggöra huru enhvar i en viss fråga röstat, förlorade denna farhåga till stor del sin betydelse; men ännu, den dag kom i dag är, är damernas läktare, likt en katolsk biktstol, omgifven af ett gallerverk. Sidoläktarne äro förbehbllna dels för de ledamöter, som ej kunna få plats nere i salen, dels för diplomater och medlemmar af öfverbuset, under det läktarne vid ändan af salen upplåtas åt den åhörande allmänheten och dem som få särskilda inträdeskort. Diskussionen rörde sig kring förslaget till en lag, som af erkebiskopen af Canterbury blifvit väckt i öfverhuset, och genom hvilken lag man åsyftade upprättandet af att slags domstol, naturligtvis andlig, som skulle döma i andliga ting, Det intressantaste i denna debatt var, att den ej rörde vig kring någon egentlig partitråga, och från husets båda sidor talades det derföre både för och emot den föreslagna lagen. Före min ankomst hade mr Gladstone hållit ett längt och glänsande tal mot en andra läsning, och då jag inträdde, höll mr Ward Hunt, en af medlemmarne af Disraelis kabinett, ett enligt mitt ringa förmenande utmärkt tal, i hvilket han gendref Gladstones argumenter. Midt under detta tal såg jag till min stora förbluffsing en stor svart katt smyga sig genom salen och jamande sätta sig under bordet framför talmannen, och aldrig har jag ännu hört ett så hjertiigt, homeriskt skratt, som det, hvilket ljöd från de fyrahundra ledamöter