Aftonbladet – 6 augusti 1874, sida 2

sändt ströfkårer ända till Santander. De rekonstituera sig äfven de, de befästa sig i Navarra, och under tiden framrycka carlistskaror, under anförande af pretendentens bror prins Alfonso, ända till hjertat af Spa: nien, till Cuaenca, som ligger blott tretio lieues från Madrid. De hafva tagit staden med våld, hafva sköflat, plundrat, bränt den och tagit fångar i mängd. TI öfver femtio timmar motstod besättningen ett anfall af 7000—8000 man, men mäste slutligen gifva sig. Allt hvad man kunnat göra är att fråntaga prinsens band de 700 fångar, som de höllo på att bortföra. Detvar något, men Cuenca hade dock blifvit eröfradt — och detta skeåde midt i Nya Castilien, mellan Valencia och Madrid. Sålunda fortfar detta olyckliga krig och ju längre det dröjer, desto mer förvärras det genom alla slags maktens öfverdrifter, så att det slutligen tyckes vilja antaga en rent barbarisk karakter. Efter Cenchas död och armåens återtåg hafva carlisterne skjutit de vid Estella tagna fångarne, och bland dessa befann sig äfven en korrespondent till tyska tid ningar, kapten Schmidt, hvilken icke eus skonades, utan obevekligt sköts med de andra. Pretendenten tager liberala som gisslan och hotar att afrätta dem vid minsta försök af spanska flottan att beskjuta städerna på Biscayakusten. Regeriogen i Madrid besvarar detta genom en lag mot misstänkta och genom ett konfiskationsdekret, som drab bar alla hvilka tillhöra eller understödja carlisterne. Den konfiskerade egendomen skall användas till skadestånd för efterlemnade till personer, som fallit ett offer för kriget. De misstänkta skola dömas af krigsrätter och fnusiljeras eller deporteras, och som hela Spanien nu befinner sig i belägringstillstånd, skulle detta kunna komma att gå ganska längt, om icke dessa öfverdrifvet stränga beslut på förhand begränsades genom omöjligheten att verkställa dem. Godtyckligt väld å ömse sidor, nedbrännande af plundrade städer, hotelser att fusiljera hvatandra, förstörande af jernvägar och alla slags kommunikationsmedel, förlamande af all handel och industri, det är hvad Spanien skördar af detta krig, som för två är sedan blifvit anstiftadt af en pretendent, som åberopar religionens namn. Carlisterne skola icke lyckas, de hafva ingen fana, omkring hvilken Spanien kan samlas, de hafva icke ems den fördelen att representera den kungliga legitimitetens princip, säsom de påstå och såsom det upprepas af deras prins, hvilken endast är absolutismens och en ursinnig reaktions pretendent. De hafva kunnat begagna sig af de förvirrade förhällandena i ett genom revolutionerna skakadt land, men de äro ur stånd att genom sina fram gångar komma till ett mål, och om de också föravara sig i sina berg, om de också utom sina linier företaga någon djerf kupp, något mordiskt ströftåg, göra de ej i politiskt hänsende något framsteg; men om carlisterne ej kunna lyckas, äro de dock nog starka att förlänga ett krig, hvilket på samma gång det förhärjar och utmattar Spanien, blottställer mensklighetens och handelns allmännaste intressen och slutligen till den grad ådrager sig de europeiska parla mentens och regeringarnas uppmärksamhet, att det framkallar ex mängd rykten om interventioner och om föreställningar, som skulle blifvit gjorda Frankrike, med anledning af det uuderstöd, man påstår, att carlistupproret skall erhälla vid vår gräns. Det är mycket lätt att tala om en intervention i tidningarna; men i verkligheten inser man icke rätt, hvarifrän den skulle komma, huru den skuile ske, eller i namn hvaraf eller under hvilka förhållanden den skulle verkställas. Det. samtal, som för några dagar sedan egde rum i engelska parlamentet, sbrider icke något ljus. Tysk: land har en bestämd anledning till klagomål uti det mord, som i pretendentens läger föröfvats på en tysk, kapten Schmidt, och det är ej omöjligt att det har en viss lust att blarda sig i Spaniens angelägenheter, Det påstås till och med, att det ämnar skicka några fartyg till Biscayabugten. Och vi dare? Om Tyskland ämnade gå längre, skulle det snart genom vanmakt eller förlägenheter få plikta för sin lystnad efter intervention. Det skulle utan tvifvel endast lyekas det att bereda den carlitistiske pretendenten en tillfällig popularitet och kompromettera den makt, som det belastade med sitt skydd. Allt hvad man för ögonblicket kan göra till förmån för de liberala intressena i Spanien är att erkänna den regering, som existerar i Madrid. Säkerligen vill ingen denna regering illa; dess sändebud. mottagas öfver allt, i Paris likasom i Lon don och Rom, och för att erkänna den, afvaktar man blott att se den lagligt bekräftad af cortes, af en nationalförsamling. Det tillkommer general Serrano, att påskynda det ögonblick, då han i sin strid mot carlisterne kan erhålla styrkan af en makt, som är diplomatiskt och officielt erkänd at Europa. Derförutan kan förvisso icke Europå inlåta sig i en intervention utan bestämdt mål och syfte. Hvad angår de föreställviogar, som skulle ha blifviv gjorda franska regeringen med anledaing af dess föregifna bistånd åt carlisterne, så talade gamle lord John Russell härom dagen helt ogeneradt derom, det vill säga helt lättsinnigt, och utrikesministern lord Derby förde ett vida hofsammare språk. Hvarifrån skulle dessa föreställningar komma och hvarpå skulle de grunda sig? Frankrike är helt säkert allra mest intresBeradt att se det olycksfulla krig upphöra, som föres vid gränsen. Att de extrema legitimisterne, som hafva gjort hvad de kunnat för att åstadkomma konflikter med Italien, men misslyckats, nu med sina sympatier understödja den spanske pretendenten och sålunda tro sig tjeva legitimiteten hos oss, det är möjligt. Fravkrike skulle säkert endast skörda bryderi och alla slags faror af den carlistiska sakens seger och man kan icke tillvita en fransk regering, beglfYad mad nubloet fölrntananda. Äan tenulbäoun att