Aftonbladet – 5 augusti 1874, sida 3

rerna. Och det bästa af allt var, attingen hade mycken tid att egna åt blommornas skötsel, hvilket gjorde att de fingo taga vård om sig sjelfva och att de trifdes alldeles förträffligt. Behöfva vi yttra oss om fruktträdg rden, hvilken utgjorde den goda mrs Thorntons stolthet? Hennes fromma tro var att emot ingen annsn mur, från Sussex till Nortuämberland, mognade sådana plommon, persikor, päron och aprikoser som vid Manor Farm, och vi ämna visserligen icke såra hönnes känslor genom att förneka sanningen häraf. Många af mr Thorntons grannar, af lägre samhällsställning än han, hade sina uppkörsvägar, gräsplaner och croquetplatser, men han föraktade af hela sitt ärliga hjerta alla dylika svaga försök till elegans. Han hade intet lysande ekipage; hvad skulle han då göra med en bred uppkörsväg? Och hvad den nuvarande croquetvurmen angick, ansäg han den såsom en mild form af sinnesrubbning — oskadlig men obotlig. Emellertid hade äfven han sin stolthet. Att från sitt fönster skåda de vackra ängarna med deras sträcka af höstackar, hvilka om sommaren med sina hvita hufvar liknade ett läger; att i den friska morgonstunden lyssna till qvarnens enformiga ljud, att inandas de stärkande ångorna frän bryggeriet, för hans näsa ljufligare än Hymettos honungsdoft, var för farmer Thornton en daglig källa till stolthet och den enda han tillät sig ega, Och likväl kunde mången nybakad adelsman eller lord haft skäl att afundas hans stamträd, ty Manor Farm — fordom ett stort herregods — hade tillhört flera genera tioner af slägten Thornton. Alla dess egare hade varit stillsamma, enkla landtjunkare — alla, utom en, Cyril Thornton, en smärt, brun: