Aftonbladet – 4 augusti 1874, sida 3

Islands tusenårsfest firas, såsom bekant är, i dessa dagar. Om eljest allt gått efter beräkning, skulle högtidligheterna taga sin början i söndags, då konungen af Danmark ämnade bivista gudstjensten i Reykjaviks kyrka och då samtidigt tacksägelsegudstjenst skulle hållas i alla landets kyrkor. En festlig stämning gifver sig af denna anledning tillkänna öfver allt, der intresset är varmt för nordens framtid och nordens andliga odling. Synnerligast är, naturligtvis, detta förhållandet i Danmark, med hvilket rike Island är förexadt under samme konung. Den finner också, denna stämning, talrika uttryck i den danska pressen, och vi tillåta oss att här utur Berlingske Tidende återgifva en väl skrifven uppsats, i hvilken festens betydelse framhälles. Island — säger den nämnda tidningen — skall i dessa dagar under ett atorartadt och lifligt deltagande fira sin tusenårsfest efter landets bebyggande. Representanter för sästan alla det norra Europas nationer skola infinna sig: krigsfartyg och enskilda fartyg skola frambära holsningar; deputationer skola komma, adresser och hedersgåfvor bli skickade af norrmän, sven. skar och davskar, af engelsmän, tyskar, amerikaner; universiteter och korporationer, länder och bygder skola sända uttryck af sin sympati för Islande minnesrika forntid. Hvad är det då, som gör denna fest till föremål för för så allmänt deltagande, och som förmår nationernas represestanter att stämma möte på denna aflägsna, fattiga, glest befolkade ö vid Ishafvets gräns? Det är känslan af ett gemensamt behof och pligt att tolka den erkänsla, sympati och beundren, hvarmed man ser tillbaka på Islands forntid, som har haft en så stor betydelse för norden och för hela den civiliserade verlden. På Island landsatte sig för ett årtusen sedan nordiske, till ett öfvervägande antal norske utvandrare. Nybyggarne bestodo icke af ringa och bragdlöse män, som saknade förmåga att draga sig fram i hemmet och derföre mäste försöka sin lycka annor städes, utan landnamsmännen voro jarlar, hersar och frie bönder, som utmärkte sig icke blott genom ättstorhet och rikedomar, utan äfven genom handlingekraft och fri hetskänsla. De hade väl kunnat stanna i sin hembygd och till en del kunnat föröka sitt ansesnde och sin förmögenhet, om de hade velat foga sig i Harald Hårfagers herravälde och sakernas nya ordning. Men de kunde icke beqväma sig att afstå sitt oberosnde; de öfvergkfvo derföre ofta med stor förlust sina fasta egendomar i Norge och beghåfvo sig med sina familjer och sitt följe af frie män, med sina trälar, sin boskap och sitt bohag till Island för att undandraga sig beroende och konungabud. Det var under dessa förhållanden och med anslutning till den nordiska kulturen, hvilken de icke lemnade med sin hembygd, som fa miljlif, gudsdyrkan och lagstiftning utbildade sig i Islands dalar och vid dess fjordar; här häfdade den enskilde mannen sin sjelfständighet genom öfning och idrotter, genom strängt arbete med åkerbruk, boskapsskötsel och fiske, genom vapenbragder på land och till sjös, genom viljefast försvar för sina rättigheter, antingen de skulle värnas med våld eller med lagkunnighet. Så uppstod i synnerhet under Islands fria styrelse (874—1262) en rad af märkliga män, som genom stordåd oeb snille ha gjort sig berömde och deltagit icke blott i sitt fäderposlands, utan till en del äfven i nordens gemensamma utveckling, såsom krigare och statsmän, såsom skalder, lagkloke och historieskrifvare, Här utvecklade sig såsom i en verld för sig utan inverkan af den lativiseranda riktning, som beherrskade Europas medeltid, ett i hög grad egendomligt, nationelt och andligt rörligt samhälldif, hvilket just till följd af öns isolerade läge kunde öfverlemnas i skrift och ord från slägte till slägte för att efter århundradens glömska äter dragas fram såsom en rik skatt af forntidsminnen, till hvilka få af Europas öfriga nationer ha någonting motsvarande. At Islands hela utveckling är det ingen sida, som har efterlemnat så märkliga spår som islärdarnes kärlek till den nordiska skaldekonsten och den nordiska sagoberätfelsen, hvilkas alster ännu finnas qvar dels i storartade samlingar af okaldestycken, som behandla gudars och menniskors lif och vandel i hedenlös, dels genom fortsättning at den äldre nordiska skaldekonsten och genom historiska berättelser, hvilka äfven till formen ha: den betydelsefulla egenska Pen, att de äro utarbetade och Ufverlomnade