Aftonbladet – 4 augusti 1874, sida 3

ställningar. Den yppersta och mest berömda bland de isländska diktsamlingarna, den äldre Edda, innehåller en djupsinnig mytologi, en poetisk framställning af gudars och menniskor vandel, ett ämne, som har varit en rik källa till konstnärlig behandling för målare, bildhuggare och skalder. I Völuspas höga, om också ofta dunkla qväde uppenbaras gudarnes och verldens ursprung, utveckling och undergång; andra qväden i Eddan behandla myterna om gudar och vaner; i Havamål meddelas korta och förståndiga klokhetsregler, som uttala nordboernes uppfattning af det rätta, kloka och passande; Rigemål handlar om ständens ursprung såsom en förklaring af samhällsordningens tillkomst och utveckling i hednatiden; hjelteqvädena behandla sagorna om hjeltar och halfgudar, t. ex. sagan om Völund, den vidtberömde och olycklige konstnären i att förfärdiga guldarbeten och smycken; eller sagorna om Völsungar och Nifflungar och många andra, Vi behöfva icke erinra, att det är dessa Efdasånger, som ligga till grund för en stor del af Oehlenschlägers mest betydelsefulla dikter, samt att ämnets plastiska storhet och den outtömliga tankerikedom, som innehålles i dem, fortfarande inspirera snillrike konstnärer att framställa dessa taflor från hedenhös för oss, vare sig det sker i skulptur och målning, i poesi, i mimisk framställning eller i toner. Och om också några af Eddamyterna havaritgemensamegendom för de germanisk-nordiska folken och alltså till en del äro behandlade i andra nationers sagokretsar, så står det dock fast, att Eddadikterna ha kommit till oss genom det nordiska fornspråket och blott äro bevarade på detta språk ensamt; de ha således i denna form kommit till norden och äro bevarade genom isländarnes kärlek till nordens traditioner och litteratur. På den tid, då de blefvo upptecknade på Island, hade i Sverige, Norge och Danmsrk betydliga förändriagar försiggå:t med det ur sprungliga gemensamma språket. De första danska historieskrifvarne skrefvo sålunda redan på lativ, under det att i Sverige och Norge fornspråkets begagnande fortfor något lämgre. Isländarne bibehöllo emsallertid sitt samla språk. Lyckligt var det i detta afseende, att kristendomen i landet för det mesta predikades af infödde missionärer, hvilka jemte sitt nit för den nya läran hade bibehkliit sina landsmäns kärlek för den nordiska forntiden och skledes icke såsom annorstädes öfvergåfvo eller förstörde allt hvad som kunde päminna om hedniska tiler och seder. På Island blef derför det samla nordiska språket bevaradt till våra lagar och erbjuder just i sin ursprucgliga form ett ovärderligt hjelpmedel för den lärda språkforskningen, likasom det är en rik källa till de öfriga nordiska språkens lefvagde utveckling och till bestyrkanda af leras former i forntiden. Landnamsmännen hade medfört sina norliska stamförvandters sinne för skaldekonst och historisk berättelse (Skjaldskab och Saga), och sedermera vidmakthöllo och utbildade en mängd skalder och sagoberättare letta sinne och öfvade sin snilleidrott icke blott hemma, utan äfven utomlands, i synnerhet vid nordiska konungars.och jarlars hof. När kristendomen infördes, när de plundrande vikingatågen upphörde och tillfälle. till krigiska bedrifter icke erbjöd sig I det fordna omfånget, kände man sig kraf-Å tigare manad att bevara forntidens stora bedrifter icke blott i muntliga, utan äfven I skriftliga berättelser; då utvecklade sig allt rikare skaldekonstens och sagans ljtteratur, ofta i en behagfull sammanslutning, och uppnådde sin högsta blomstringsperiod under fristatens sista halfannat århundrade. Skalderne och sagoberättarne uppträdde ickel nstaka, utan, med stöd af den allmänna j ippmärksamhet, hvarmed man följde deras drott, bildade sig skolor för litteraturen, ler ofta traditionev ärfdes slägtvis. Sagorna l yehandlade förnämligast Islands historia geom slägternas och de enskildes vandel och vedrifter, men äfven nordens, isynnerhet Norges allmänna historia. Dessa sagor försälja händelserna i episk stil; de berättas ;å, som de enligt berättarens uppfattning a tilldragit sig, utan kritiska anmärkninsar eller subjektiv mening. Föredraget är ifligt och klart, formen ofta så väl vald och helt utarbetad, att berättelsen efteremnar intrycket af ett fulländadt konstverk. Ypperst af alla de sagor, som be-l nandla större grupper af historiska tilldrazelser, är Snorre Sturlesons Heimskringla ller de norska konungarnes historia. Boken begynner med sagorna om asarnes invanIring och fortsättes med berättelser om Ynglingaslägtens och de norska konungar1es regering och handlingar. Snorre är en fulländad historieskrifvare, hvars make norlen icke har. Och ändock kan man icke för honom glömma den öfriga raden af del nistoriska sagorna, såsom Egils saga med: less hänförande, med herrliga dikter genom-: lätade skildring af alla hedendomens dygder och laster med kristendomens stilla gryning bakgrunden; eller Njals saga med dessj! rripande berättelser om hjeltemod, kärlek : och qvinnohämd, om den kloke och lagkunnige Njal och hans söner, deras bragdfulla lif och ståndaktiga död. Under den senare medeltiden förföll väll len isländska litteraturen — en återgång, som till en del är att tillskrifva bekant skapen med Sydeuropas riddareromaner, helgonhistorier och legender; men isländarnes sinne för deras äldre litteratur utplånades dock icke. Det uppstod väl icke någon ny dikt af betydligt värde, men man sysselsatte sig ännu allt jemnt med de samla bokskatterna och förvarade dem som en helgedom. Det är isländare, som ha funnit, afskrifvit och till våra bibliotek öfverlemnat de ovärderliga handskrifter, som vi bland annat ka att tacka för Eddasångernas bevarande. Och ända till den sista tiden har i det hela ett intellektnelt lif rört sig på Island och frambragt många begåfvade och lärde män; det är genom lem kunskapen om nordens forntid i vårt århundrades begynnelse åter blifvit framiragen och aktad. Såsom vi tillförene omnämnt, hafva Upsala universitet och Upsala studentkår afsändt lyckönskningsadresser, att vid den nu förestående fasten komma Islands folk till