Aftonbladet – 4 augusti 1874, sida 3

madegs af konsertlokalens karakter, efte hvarje nummer tolkade sin varma erkänsla Återgifna med sydländsk eld, bravur ocI gratie kunde de populära milodier, hvara programmet öfverflödade icke förfela at mäktigt anslå, vare sig att deras tjuskraf hufvudsakligen låg i det friska, sinnlig: välljudet: eller att deras starkt utpräglade natiomalanda framtrollade visioner af der sköna verld som är deras hemland, eller at de mer undantagsvis, verkligen uppenbarade ett djupare, af savn konstnärlighet adlad själslif. Åtskilliga andliga komporzitione framträdde genom svindlande snabbhet hos tempot på ett sätt som må vara ex ust berättigadt, men ovilkorligen måste före refalla främmande för nordbors uppfattning af ämnet, hvaremot ett stort antal prakt nummer från så väl dramats som romansens område här gjordes gällande med en äkthet hos uttrycket, en liflighet hos tempera mentet, hvarförutan deras värde och bety. delse måste förblifva en hemlighet för ähöraren. Signora Donadio eger en ieke stark, men särdeles sympatisk stämma, hvilken hon med mästerskap förstår att behandla. Hemmastadd i hvarje nyans af koloratursången har hon dock icke — om vi få begagna The6ophile Gautiers uttryck — fördjupat sig i ytan af konsten, ty hennes styrka ligger i den rena och ädla känsla och den qvinnliga gratie, hvarmed hoå tolkar de ömma och smekande melodier, hvilka karakterisera särskildt Bellinis musikaliska sångmö. Adagiot i den berömda arian ur Sömngårgerskan gaf hon med synnerligen själfullt föredrag och i Skuggarian ur Meyerbeersz Dinorah firade hozm triumfer genom brilliant färdighet i förening med dramatisk kraft hos uttrycket. Den ut märkta sångerskan hyllades af publiken med många inropningar. Med stor förtjusning lyssrade man äfven till signor Benfratellis utomordentligt sköna tenor, som i friskt och jemnt välljud torde ga få sina Jlikar och särdeles i den vackra serenaden ur sista akten st Don Pasquale tillvann sig det lifligaste bifall. Signora Montoya (alt) och signor Bergamaschi (baryton) utmärkte sig likaledes genom förträffigt röstinstrument samt starkt färglagd och sant musikalisk tolkning företrädesvis af de lyriska numren (romanser af Mattei och Roband!), hvaremot man i stguor Fiorini lärde känna en äkta dramatisk batso, enkom lämpad för den italienska serjaus bjertaste ffektstycken. En synnerligen angenäm öfverrasknivg bereddes publiken då Verdis mästerstycke, jvartettem ur Rigoletto, i st. f. ett af de nera matta numren ur Rossinis Messe solenelle, intogs i programet. Likasom den stora ensemblen ur Lucie, hvarmed konserten afslutades, framstod denxa komvosition i all sin glans och vann stormande oifall.