billiga cigarr. Arbetet blir lätt för et sinne, som ej täres af bekymmer; sällskaps lifvet är icke kostsamt, hans kamrater hälls till godo med ett glas punsch till välfägnad och en smörgås till sup — ingen trifves mindre väl för det han ej blifvit bjuden på kalkon och Johannisberger. Han lefver efter sina omständigheter; min skas inkomsterna, så minskar han sina ut gifter, ingen lider deraf, knappast han sjelf, ingen är beroende af honom, han vandrar ifrån bekymren, om de nalkag, han plågas icke af skriket från någon, som blickar upp till honom för kläder och föda; verlden står honom öppen — han är fri. Men han git ter sig och hans sträfvan uppåt hejdas af en boja, som tynger hvarje steg; hans in komster blifva otillräckliga; om han manligt bryter sig fram utan skuldsättning, gnager den dagliga sparsamhetsomtanken likt en tärande mask på hans sinne; om han lefver öfver sina tillgångar, som så många tjenste män nödgas göra, tryckes han af bekymmer, som han kanske aldrig kan afskaka sig. Han kämpar och arbetar med feberaktig ifver och åldras medan han ännu, på grund af årens rätt, borde vara ung. Han anstränger sig för att hålla skenet uppe i det längsta och se välbergad ut, under det han måste gräma sig öfver hvarje utgifvet öre. Med barnskrik rundt omkring sig skrifver han för sitt lifs uppehälle; ban går till sitt kontor eller arbetsrum, under det han ängsligt summerar ihop bagarens och slagtarens räkningar, han ler förbindligt mot sina klienter och vänner, under det en utmätning kanske står för dörren. Trött och förslafvad kommer han hem från sina sysslor, icke till fridfull ensamhet och glömska vid en cigarr, en god bok eller något, som kunde Iugna de öfverretade nerverna; utan till nya småsinta bekymmer och omsorger, för att höra hustruns ängslan öfver den minsta pojkex, som fått messling, eller för att.se en pigan hånfolla ödmjukhet, då hon antäler att: en karl är härmed en räkning, skall jag ve honom kömma inte