Aftonbladet – 30 juli 1874, sida 3

att ur nämnda redogörelse göra ett utdrag och meddela de hufvudresultat, till hvilks hr Palmen kommit, beklagande, att utrym met icke tillåter oss aftrycka den finske tidningens intressanta uppsats i dess helhet För den nordiska naturen är vissa fågelarter Ayttning höst och vår en af de företeelser, hvilke anska lifligt tagit den tänkande eller den käns ige betraktarens uppmärksamhet i anspråk Lärkans ankomst om våren omtalas regelbundet i tidningarna, ehuru vanligen under den sorglige formen af en dödsannons. Och hvem kan räkns alla de små och stora sångare, hvilka qvädit om flyttfåglarna? Vi våga derför tro att allmänhe ten ej utan intresse skall mottaga en kortfattad redogörelse för hvad vetenskapen hittills haff att säga om denna företeelse. Vi hafva dervid specielt i sigte den afhandling, som rörande dett ämne helt nyss hos oss utgifvits af magistel Johan Axel Palmån, hvilken för icke länge se dan bearbetat och utgifvit senare delen af M.v. Wrights arbete -Finlands fåglaroch dervid torde varit i tillfälle att sätta sig väl in i alla till ämnet hörande detaljer. Vi hafva icke här utrymme nog att mera ide talj utlägga författarens metod och de utvägal han anser böra anlitas till ifyllande af ofullstän. diga uppgifter eller förekommande af förhastade slutsatser. Vi nämna derför blott att förf., för att inleda sin undersökning, väljer 21 arter bland de högt uppe i norden häckande fåglarne, dem han anser som de mest typiska bland flyttfåglar i allmänhet. Dessa arter följas sedan, med nog grannt antecknande af förekomstorter. ända från uropas och Asiens nordligaste delar utmed och öfver gamla verldens kontinent, ända till Afrika och Australien. Resultatet af denna undersökning befinnes då vara, att alla dessa arter under flyttningarna från häckningsställena till vinterstationerna och tvärtom ingalunda färdas regellöst åt spridda håll utan längs geografiskt be: stämbara vägar. Dessa fortgå från norden till sydligare länder, icke i något bestämdt väderstreck, utan i de mest vexlande riktningar. På orter bredvid eller emellan dem visa fåglarne sig deremot enligt regeln icke. 4 Af dessa flyttningsvägar, dem förf. betecknat på en hans Mhandfing tföljande karta, vilja vi omnämna dem som tillhöra Europa. En afdem år från Sibiriens vestra ishafskust till Novaja S omlja, och derifrån längs kusterna af norra Ryssland, Lappska halfön och Norge till Britiska öarne, Nordsjöns öfriga kuster samt Kanalen. Denna väg går således längs kontinentens yttre konturer, och åtskilliga af de undersökta arterna följa endast den. Dessa arter äro för det mesta simfåglar, endast tvenne vadare. De vistas och söka sitt uppehälle dels på sjelfva hafvet, dels på de. under ebbtiden blottade stränderna eller åtminstone i närmaste grannskapet af oceanen. Deras födoämnen äro lägre hafsdjur samt qvarlefvor af fisk och andra högre hafsdjur. Dessa fåglar bero således till sitt lefnadssätt af oceanens kuster eller äro pelagiskt litorala, hvarför de ock äro bundna vid de nämnda oceankustvägarna, dem förf. på grund deraf äfven benämner pelagiskt-litorala. Andra af de undersökta artwrna äro likaledes genom sitt lefnadssätt bundna vid kuster och stränder, ehuru icke nödvändigtvis vid dem, som tillhöra oceanen. Många bland dem äro vadare; som lifnära nig af smärre vattendjut. andra äro åsarter, som lefva af vegetabilier. Några bland le sistnämnda välja dock helst saltsjöväxter till sitt uppehälle och hålla sig derför till hafskuterna; de och deras vägar äro således marinitorala. Sålunda flytta de dels utmed oceanens kuster (liksom de pelagiskt litorala, samt vidare it söder längs Frankrikes och Spaniens vestwust till Afrika). dels äfven längs innanhaf och ifver kortare mellanliggande landstycken. En vf deras vägar går t. ex. från Novaja Semlja ängs Ishafvets kust inåt Hvita hafvet, derifrån jfver land till Onega, Ladoga och Finska viken, sedan längs denna och Östersjöns kuster till söIra delen af Jutska halfön; samt tvärs öfver lenna och vidare längs Europas vestkust. De sfriga arterna deremot följa vägar, som betingas uf både hafskusternas och flodernas riktning, och lessa vägar kallas afförf. submarin-litorala. De tunna gå äfven längre stycken öfver laud. Så . ex: skiljer sig från dem sist beskrifna vägen n biväg, hvilken från Rhens mynningar går Ippför denna flod, och sedan nedtör Rucne. varefter den orenar sig längs Italiens och Spaniens medelhbafskust äfvensom öfver Corsica ch Sardinien. En annan väg. som går öfver and ett ännu längre stycke, börjar vid Asiens shafskust, leder in i den långa Ob-viken och edermera längs floden Ob till mellersta Ural, Jär grenar den sig, i det två vägar leda vidare ppåt floden och inåt Stepperna, en till Uralloden, Kaspiska bafvet och Persien, samt ännu n till Volga, Don och Svarta hafvet, hvarefter jen längs Medelhafvets östra kuster eller tvärs fver hafvet går till Nildalen och inre Afrika. Naturligtvis kan detta slag sf fåglar, likasom e två föregående klasserna, äfven åtfölja oceanusten, och vägarnas sträckningar bero troligen elvis af att långsträckta hafsvikar möta dem å deras färd och afleda deras kosa. Komna . ex. på sin färd åt söder in i Hvita hafvets ch Ob-vikens blindt slutande inre del. återvända je icke mer en så lång sträcka i en för årstiden bnorm riktning, mot norden, utan äro tvungna tt fortsätta vägen, numera inåt land. De följa ärefter den med hafskusten mest jemförliga ledråd de finna, insjöar och floder, som här utiynna, samt fortsätta färden tills de antingen ter. stöta på en kust (Finska vikens) eller vid odens källor öfvergå till ett annat flodsystem om kan leda dem till en dylik lokal (Svarta afvet). På samma sätt försiggår flyttningen m våren, sedan fåglarne inträngt uti Finska iken eller anländt genom Egeiska hafvet och lellesponten till Svarta hafvet, der de samlas id mynningarna af de stora ryska floderna. — ikaså kunna större flodmynningar, t. ex. vid hen, verka afledande, ehuru ej med samma nödindighet. . Vi ha i det föregående följt de uppdagade yttningsvägarna hufvudsakligen från norr till ider; d. v. s. så som de gestalta sig för höstyttningen, men förf. uppvisar ock att de likades gälla för färden åt motsatt håll, d. v. st fåglarne om våren enligt regeln återvända ngs samma flyttningslinie, utefter hvilken de rdats hösten förut; de komma sålunda tillbaka ll samma häckningsorter, från hvilka de äro mma. Efter att sålunda ha redogjort för de resultat, m framgått, ur undersökningen af några få ter, hvilka han ansett lämpligast att inleda en stematisk bebandling af frågan och hvilka ven befunnits flytta längs särdeles enkla vägar, cknar förf. blott i allmänna drag de olika kagorier, till hvilka de öfriga flyttfåglarne kunna införas. Han erhåller då tvenne stora hufvuddelningar vattenoch landflyttfåglar. De rra åter kunna indelas i 1) ocean-, 2) strand-1 sh 3) kärrfåglar. Den första af dessa grupper,