Aftonbladet – 30 juli 1874, sida 3

mig; svartsjukans tid är förbi och jag önskar herr grefven all framgång. Härnäst, Lucy, råder jag dig att stänga in dina höns, innan du börjar räkna dem. Grefvens min och hållning antydde den högsta grad af bryderi och han syntes ej det ringaste hågad att följa den uppmaning han nyss erhållit af den äkta manen. Förb—dt vacker, men som en furie till lynnet, tänkte Morebhampton och drog sig bakom det öfriga sällskapet, hvilket sins emellan vexlade blickar af förvåning, skadeglädje och hån. Trcfusis stod ensam — och hvem gör ej det efter ett nederlag! — Hon såg sig långsamt och spanande omkring, tog åt sig det långa spetsgarnerade släpet och drog sina läppar till det mest föraktfulla löje. För att göra henne rättvisa måste vi dock till: lägga, att nu, sedan hennes spel gått ohjelpligt förloradt, ej en min i hennes ansigte eller en darrning i rösten förrådde att hon kände sig slagen. Med samma högmodiga och fasta ten som förr sade hon: Befall fram min vägn. Med säkra, stolta steg och den tjocka brokadklädningen frasande öfver de finsan dade gångarna, gick hon ned till ekipaget. Det uppstod några minuters tystnad, då hon svassade af genom trädgården med den ståtlige, i grönt och guld klädde jägaren framför sig, samt den äkta mannen vid sin sida. Snart lossades likväl hennes för detta vänners, beundrares och rivalers tungor. Att min skönas lefnadshistoria var af en så intrasslad beskaffenhet, det kundejag aldrig ana, sade grefven, vreden klädde henne emellertid inte, det fann jag! Förbannade .uppträdets .