Aftonbladet – 30 juli 1874, sida 3

fram till grefven och sade bonom så sammanfattadt som möjligt det verkliga förhållandet. Trefusis ansigte blef askgrått omkring de tvenne skarpt röda sminkfläckarne; hon tappade parasollen så att elfenbenskäppen gick af, och för första gången började hennes, eljest osvikliga, sinnesnärvaro gifva vika. De Vigne fri och hon snärjd i sina egna garn! — — — Med ett sista försök att vinna gehör, svepte hon den svarta spetsen trotsigt omkring sig, skrattade ihåligt och sade: Kan ni verkligen läna ert öra till denna löjliga dikt, lord Morehampton? Tror ni på denne, af de Vigne mutade kammartjenares falska uppgifter, eller kapten Chevasneys intyg uti en sak, der gagnet för majoren är det enda talande intresset? Förstår ni inte att de Vigne nu skulle vilja rifva upp himmel och jord för att om möjligt bevisa sitt äktenskap ogiltigt? Sakta, sakta, mylady, skrattade Raymond; sätt dig inte ånyo upp på de höga hästarne; ställningen blir ändå ohållbar. Din medfödda slughet borde förbjuda dig att drifva spelet längre. Uthärdar ni detta, lord Morehamptör, jag nödgas vädja... började Trefnusis ånyo, vändande sig till den af bestörtning förstämmade grefven, som alltjemt stod med lorgnetten i ögat och enfaldigt stirrade än på den ena och än på den andra, En dun: kel aning om rätta sammanhanget kom honom att så småningom draga sig undan för den nu at otyglad vrede darrande Trefuzais. Innan hon hann fullfölja sin mening, inföll hennes man: Intet vädjande gagnar härvid till någonting; det enda som återstår dig är att tilltäga om din vagn. Om mylord förtfarande önskar uppvakta min hustru, så gerna. för