Aftonbladet – 30 juli 1874, sida 3

rer visade sig. De voro båda alldeles nakna Den förste, jag fick sigte på, var en gam mal gråskäggig gubbe med en atridsklubb: öfver axeln, vid hvilken han fastbundit er dödad opossum, som hängde utefter han: rygg, i sin andra hand bar han elden ; då han plötsligt trädde oss till mötes, utstyrc på detta sätt, helt och hållet täckt af hål och skägg, lera och smuts, undrade jag verk ligen, hvad han var för ett slags skogsmen niska; jag var nemligen alldeles oförberedd att här påträffa en sådan i sitt naturtillstånd t När infödingarne blifva gamla, äro de all tid afskyvärdt fala, men denne var värre än någon annan jag sett. Hans följeslagare bildade deremot i allt en motsats. Han var en ung gosse af samma ålder och storlek -Isom Davy och i intet afseende honom un I derlägsen, om jag wundantager drägten: ; han egde samma öppna blick och samma t)liiga yttre. Vår vägvisare hoppade af -Isin häst helt förtjust, helsade på dem iloch öppnade sin tobakepung, som med VI begärlighet tullades; han framtog äfven ett par små lerpipor, och nu började fröjden. De fattade elden, en liten hård träbit, som var glödande i ena ändan, och med. tillbjelp af denna tände de sina pipor. Snart ökades sällskapet af en nykomwen, som från en annan sida ljudlöst framträdde ur buskarsa; han var en riktig Herkulesfigur med muskelstarka lemnar, hvilkas make jag endast sett i Fogelbergs gudabilder. Jag lemnade dem här och fortsatte ensam uppför stigen samt påträffade snart en äldre Iman, som ledde vid handen en liten pojke af omkring fyra års ålder, prydligt öfversmord med lera. Mannen, klädd och beväpnad sä som de öfriga, bar sitt byte kastadt öfver axejn; han hade varit lycklig jägare och lyckats erhålla både en iguana och en kängura. Hela enäret tycktes vara uppfyldt af infödingar, som vid denna tid af dagen befunno sig der för att jaga och förskaffa midäag både åt sig sjelfva och sina ilägret qvarlemnade familjer. Sedan vi haft tillfällo göra en flyktig bekantskap med deras jägarlif i skogarna, föreslog jag Davy, att vi skulle göra ett be. sök i deras läger. Vi redo åter ut på slät ten öfver ett par bäckar bort till andra si dan af samma snär, och efter endast ett par mils ridt fingo vi sigte på detsamma från toppen af en kulle. De hade uppfört sina hyddor i en rad längs stranden af en bäck, Alldenstund regntiden redan börjat, voro de uppförda med mer än vanlig omsorg, temligen rymliga och väl täckta först med bark och sedan med gräs och hö. Framför hvarje öppning brann en eld, och rundt kving hvarje hydda stodo de långa spjuten nedstötta i marker, och på de kringstäende träden hängde åtskilliga klubbor, boomeranger och ett par jernyxor. DÅ vi först fingo syn på lägret, syntes inga menniskor till; de lågo alla inkrupna coch hvilade under middagshettan, rex så snart de hörde dånet af hästhofvarpa, rusade de ut oeh fattade sina spjut. Vi blefvo dock lyckligtvis icke mottagna med dessa. Der voro icke många hemma, blott qvinnorna och två män. Qvinnorna buro ett s:ags skynken kastade öfver axeln spmt en och annan prydnad under form af halsband eller dylikt; sitt här älska de att utstyra med fågelfjädrar på det mest besynierliga sätt. Vår vägvisare visade snart, stt han kände sig hemmastadd här. Han utdelade frikostigt återstoden af sitt tobaksförråd, och då han derefter i en hydda upptäckte en skål med honinag, uppgjorde han genast en byteshandel: egarionan at honinren skulle få röka ut hans pipa, om han erhöll honingen, ett förslag som med förtjusning antogs. Det var eutiden för Bunya Bunya nötternas mognad, och de hade ock lyckats insamla stora högar af dylika. En man, vid hvars hydda jag höll in min häst för ett ögonblick, hade ywerst brådtom att rosta en hop nöt1er på elden, knäcka dem med ett par flata stenar och sedan afskala dem med sina af tobakssaft och honing öfverdragna fingrar. När allt var färdigt, tecknade han till mig och bjöd mig vänligen mottaga dem, hvilketjag dock var nog otacksam att afböja, Iafödingarne äro ytterst välvilliga och visa sig mycket misslynta, om man tillbakavisar deras vänlighet, hvilket stundom uppväcker deras misstankar och är rent affarligt. — Jag ansåg höfligheten fordra, att jag frågade efter H. M:t konungen, och blef ganska förvånad, då jag erhöll till svar, att konungavärdigheten namera blifvit afskaffad inom denna stam; en republikansk jemnlikhetsanda tyckes hafva mer och mer spridt sig bland folket — kanske genom en af radikala åsigter förpestad luft från Nya Caledonien, som ligger just midt emot oss. Emellertid tycktes de lefva lyckligt under sin fria författning, men en bildl af sorg fans der äfven. En af qvinnorna: hade förlorat en anförvandt, och hon satt un, enligt landets sed höljd i aska, och sörjde med gråt och tjut. Till att uttrycka sorgen hör äfven att afklippa håret, sön-: derskära skinnet kring hufvudet och utstyra ! detsamma med röda fågeltjädrar samt måla med aska hvita ringar kring ögonen. Då vi redo hem och öfvervadade Mary-l: floden vid en 8. k. crossing place, fingo vi göra bekantskap med några af våra svarta vänner i det våta elementet. De simmade och döko såsom riktiga fiskar och vi funno att de svarta äro lika hemmastadda i det väta som på det torra. RB. L. Far SL 1 . 17