Aftonbladet – 30 juli 1874, sida 3

Bref från Australien. XVIL Kenilworth, Queensland. Januari, 1874, En vacker dag föreslog jag en bekant, Jatt vi skulle rida ut och se oss om i grannskapet. Vi läto sadla våra ridhästar och Itogo en svart gosse såsom vägvisare. Vär följeslagare, Davy, var en äkta kolgvart australiensare och en duktig pojke af omkring 16 års ålder. Oss till ära var han klädd i en eldröd ylleskjorta med hvit krage, i hvita byxor och skor med sporrar samt bar en ny prydlig fithatt öfver sitt yfviga hår, och i denna drägt stolt som han var ingen kunpg. För att ytterligare sätta honom i godt lynne erhöll han ett par bitar tobak; han egde en alldeles ny tobakspung, som han fylde och med förtjus ning fäste med ett läderbälte vid sin sida. Nu var han färdig, och det roade mig att se med hvilken belåtenhet han betraktade sig sjelf, och huru glad han hoppxde uppi sadeln. Vi redo först några mil längs Mary-floden, och jag begagnade tillfället att göra en närmare bekantskap med vår vägvisare. Detia gick ganska lätt; visserligen hade han icke hunnit lära mycket af engelska språket, men han uppfattade hastigt hvarje frågä och hade mycken lätthet att göra sig förstådd. Jag lät honom sjunga ätskilliga negersånger för mig och sökte sedan förmå honom att återgifva deras innehäll på engelska, men detta var för mycket begärdt; han gjorde förtviflade ansträngningar, men lyckades ej och tycktes sjelt alls icke fästa tig vid orden och innehållet, utan endast vid tonen och takten, eller hvad jag förmodar vi skulle kalla melodien. En sång, förklarade han, började med orden: where are vou? men nägon vidare upplysning kunde han icke lemna mig om densamma. Derömot sjöng han en annan, som handlade om när den förste hvite man kom till Australien och atörde infödingarne i deras lyeka, en sång som jag redan förut hört omtalas. Han upplyste mig äfven om att carrobbevrse, icke var namn på deras beryktade festdanser, såsom jag förmodat, utan på deras älsklingssåvg, vid hvilkens sjungande de utföra danserna, ehuru sängen är hufvudsaken. Det är förvånande att se, huru hastigt infödingarne till det yttre tillegna sig våra vanor, då de lefva bland civiliseradt folk och behandålas väl. Davy hade icke vistats på stationen synnerligen länge och hade haft sin fulla frihet att komma och gå när han ville; det oaktadt hade han redan hunnit förvärfva sig ett fullkomligt ledigt sätt i allt hvad han yttrade och gjorde. Han egde ingenting, vare sig af de afrikanska negrernas tillgjordhet eller af en oupptostrad gosses vanliga. klumpighet och ta fatthet; han hade er lång, smärt figur med regelbundna, vackra anletsdrag och egde infödingarnes vanliga mörka, lifliga ögon; såsom vägvisare var han den mest artige och uppmärksamme jag nägonsin baft. Vi redo i fullt galopp, då Davy plötsligt höll in sin häst och lyssnade skarpt, hans ögon lyste af glädje; han gaf till ett hoj tande, men det kom intet svar; hau syntes bedragen i sitt hopp och fortsatte. Hastigt höll han åter in sin häst, lyssnade, skrek ett ord på sitt eget språk, och då vi denna gång hörde ett svar långt borta, hoppade hau i sadeln af glädje. De äro der, ger borta i det der snäret, ropade han. förstod genast, att han hade fått väderkorn Jag) på några af Sina landsmän. och samtyckte medl: nöje att göra dem ett besök. Genastsporrade han sin häst och satte afi den angifna riktningen; marken var den mest olämpliga för en häftig ridt, gräs och buskar räckte ända till hästhufvadena, men det hjelpte föga, hans blod tycktes koka öfver af btersgeendets fröjd. Det var midt på dagen. solen var såsom vanligt brännande och vi hade föga skugga. Han förde osa till en gångstig, som bland buskarna ledde in il snåret, det enda ställe, der det var möjligt att bana sig väg, och äfven här kunde vi endast med svårighet leta oss fram bland träd, vilda vinrankor och stenmaasor. Hvil ken skilnad i temperaturen, sedan vi väl kommit in! Vi möttes af ea kall, fuktig, rå källarluft, der var alldeles mörkt, icke en solstråle kunde intränga, Vi följde den lilla slingrande stigen. Snäret hade en betydlig utsträckning och var flere mil bredt. Det var här vår vägvisare skulle finna siha landsmän. Vi hade ock ej ridit längt, då två män trädde oss till mötes från ett busksnår, och, jag tillstår, jag har aldrig blif4 j ; t 1 vit så öfverraskad. som när dessa två figu-s AT