Aftonbladet – 29 juli 1874, sida 3

Det lif, han i Scindes vilda skogar och på Krims öde slätter med så ursinnig ifver sökt att offra, hade nu för honom återfått sitt fulla värde. Ur pröfningarnas bål uppsteg den Phenix, på hvars lösta vingar hans själ nu flög mot ett ljusare mål. Motgångens törnen voro säkerligen välbehöfliga på hans stig, och ingen verklig frid vinnes utan föregående strid. NITTONDE KAPITLET. Nemesis, Tre dagar efter tilldragelserna i Fontainebleav-skogen, gaf grefven af Morehampton — en eynisk gammal engelsman, slösande som vinden, rik som Cresus — på sitt furstliga slott i Enghien en lysande fest. Hans ärelystnad bestod förnämligast uti att samla omkring sig allt hvad Paris af qvinlig skönhet egde ypperst. Festens drottnivg var Trefusis, hvars genom alla konstens medel bibehållna utseende på det högsta anslagit grefven. Han kallade henne ma reine och hyllade henne som sådan. Den narraktige gubben hade genom det kungligt dyrbara diamantgarnityr, hvarmed han uppvaktat Tenn vnonnit hennes synnerliga bevågenot, Trefukls hörrskads enväldigt på koghien och hon tog sig sannerligenstätligt ut i sina öfverdådiga toiletter, blixtrande juveler, och de stora glänsande ögonen, utgjorde hennes droit de comquete. Det var endast trenne nätwer, sedan hon under en så förfärlig gcen stått ansigte mot ansigte med sin föregifne make och af honom blifvit tillbhakastött med det djupsate förakt — dessa förgrgliga mit: nen voro likväl nu alldeles förjagade. Trefösis hade aldrig känt sig mera säker jsia hämd på de Vigne, och hennex segorglädje ökades genom den fördelaktiga erörins hon nu gjort i grefvep af Morehampton. Hon var så konstnärligt smickad, att ej det skarpaste öga skulle kunnat upptäcka det falska i kindernas rosenfärg, och hon hade knapp: past någonsin varit vagkrare, än då bon denna dag efter grofvens spann for till EngKEN