Aftonbladet – 29 juli 1874, sida 3

stationens resegodsöfvervigtsexpedition tillträdd han förliden höst. . En af trafikintendenten uppgjord förteckning öfver de i stammen till öfvervigtsbiljettern upptagna belopp, hvilka icke öfverensstämde me de å biljetterna. påförda, framlades inför rätte: och granskades; och det framgick häraf, att öf vervigtsbiljetterna nästan alltid utvisade högr siffror än stammen-, — endast vid en post va förhållandet det motsatta. Bark kunde ej be strida felaktigheterna, men sökte förklara den dermed, att brådskan vid tågens afgång föran ledt felräkning eller uppskof med beloppens in förande i stammen.. Hvad angick de -stam mar,, som förkommit. kunde han ej redogör. för, hvar de blifvit af, utan åberopade endast att han stundom saknatstammar, emedan dess: varit uppskickade till kontrollkontoret-, m. m. hvilket icke af rätten ansågs såsom en tillfreds ställande förklaring. Detupplystes, attförfalsk ningen upptäckts genom en från Berlin ankom men skrifvelse angående den tyska jernvägen: tillgodohafvande å en här utfärdad öfvervigtsbil jett till Berlin; man visste nämligen här ej, at en dylik biljett blifvit utfärdad, och stammer till densamma fanns först efter Barks häktande då man upptäckte den i en af honom begagnar pulpet å Centralstationen. arks förklaringar voro i allmänhet knapp händiga. Till och med på den kinkiga frågan om han aldrig förmärkt, att öfverskott fans : kassan, hade han ingenting att genmäla. På allmänna åklagarens anhållan uppsköts må let för ytterligare bevisnings anskaffande. — Rymning och sjelfmord, Malmö den 2 Juli. Deu 18 eller 19 dennes rymde 19-årige drängen Ola Ingemansson ur sin tjenst hos näm. demannen Per Nilsson i Norra Åby, efter att hafva frånstulit denne omkring 200 rår, deri bland en Skånes enskilda banks sedel å 50 rdr. Det troddes först att Ingemansson begifvit sig till sin i Kylhnlt uti Blekinge boende moder, men enligt hvad som skrifves från Kjöbenhavn tyckes den unge mannen hafva tagit vägen öfver Sundet och i vårt grannlands hufvudstad redan hunnit slutet på sin korta, brottsliga bana. I torsdags afton infann sig nemligen på Kjöbenhavns poliskammare en ung svensk tjenstedräng, som sade sig heta Ola Ingemansson, och anmälde att han samms dags eftermiddag i en skog cirka 1, timmas väg från staden hade blifvit rånad på en pörtmonnä, innehållande omkring 350 rdr sv. samt ett silfvercylinderur med vidhängande kedja. Han förklarade att han för ett par dagar sedan kommit till staden och då varit I besittning af 357 rdr sv. Han bodde hos en värdsbusvärd uti Havnegade, och då han i torsdags gick ut, träffade han en obekant person, som sade sig vara norrman och med hvilken han kom i samspråk; efter att hafva intagit några supar på ett värdshus, gingo de till en skog utanför staden, der de sammanträffade med en tredje person, som tycktes vara bekant med norrmannen. Inne på en smal gångstig kastade sig de två främlingarne öfver svensken och fråntogo honom, oaktadt han skrek och spjernade emot, pennivgar och ur. I anledning af denna anmälan satte sig polisen straxt i rörelse, men under de fortsatta undersökningarne framkommo upplysningar, som gjorde att man drog angifvelsens riktighet i tvifvelsmål. Då en polisbetjent i lördags följde angifvaren tillbaka från Refshaleön, der han varit för att utpeka den person, han beskylde för rånet. och de gingo framåt de flottbroar, som leda till Kristianshavn, störtade den unge svensken sig plötsligt med ett skri öfver jernräcket ut i vattnet, i språnget slående hufvudet mot brons bjelkverk. an träffade straxt anstalter för att rädda honom, men ehuru han blef jemförelsevis hastigt upp dragen var och förblef han dock död. Polisen sväfvar ännu i ovisshet om sammanhanget med hela denna mystiska historia. (Sydsv. Dagbl,)