Aftonbladet – 28 juli 1874, sida 3

Island. 874—1874. (Efter Berlingske Tidende.) (Forts. från nr 169.) Kristendomen var redan under en del af landnamstiden känd på Isiand, men var dock föga omhuldad eller åtminstone underordnad hedendomen, så att till och med de män, som i allmänhet höllo sig till Kristus, vid svårare tillfällen äkallade Odin, Thor eller Frej. Men npå samma tid som kristendomen fick fast fot i den öfriga norden, vann den ock allt större inträde på Island, der det i synnerhet var missionärer, ditsände af Norges konungar, som banade väg för densamms. Presten Thangbrand var en jättestark och krigisk man, anställd i Olof Trygg vasons tjenst, och som i Norge egde gård och jordagods, men som icke desto mindre utrustade långskepp, med hvilka han drog i fejd mot hedaingarne och plundrade vidt och bredt på de norska kusterna. Så som straff för hans lagiösa framfärd ålade bonom kung Olof att omvända Island. Thangbrand åtog sig värfvet, predikade kristendomer med kraft och begäfning och sparade hvarken på ordet eller svärdet. Men då han fällde ej blott hedniska berserkar atan äfven dräpte den ena mannen efter den andra, emedan de diktat nidvisor om honom eller vägrat honom föda, blef han anklagad på althinget och måste (999) vända äter till Norge. Olof sände sedan klokare och försigtigare missionärer, och år 1,000 blef kristendomen antagen på althinget, der den bittra striden melian kristna och hedningar lyckligen bilades genom Thorgeir Lagmans sansade och kloka mellankomst. Redan samma sommar blefvo alla thingmän nen döpta. Få är derefter blefvo de sista hedniska bruken på Olof den heliges uppmanivg förbjudna; man upphäfde då tillståndet att utsätta barn och äta hästkött. Under 12:te och 13:de århundradena stiftades ock 9 Benecictineroch Augustinerkloster. Den frihetskänsla, som gifvit anledning till Islands betryggande, upprätthölls och utvecklades under de nya sjelfskapade samhällsförhållandens. Mannen försvarade med stolt sjelftillit sin rätt med vapen eller lagklokhet. Från barndomen danades gossen härtill genom öfningar i manliga idrotter, I diktkonst och vältalighet, Dessa jordbrukare, dessa fiskare, dessa handtverkare fortforo ännu att, om än mera fredligt än forntidens vikingar, fara omkring på hafvet och besöka utlandet, i synnerhet sina slägters hemländer, Norge och de öfriga nordiska landen. Det fanns ingen mäktig slägt, hvars söner ej drogo ut på dessa färder, för att genom stordåd visa främmande kopungar och höfdingar sin tapperbet, sin kraft eller sitt snille och för att såsom kterskänk medföra hem hedrande såfvor och kännedom om främmande läners lagar och historia. Genom kristendomens införande förmildrades så småningom isländarnes seder och dermed upphörde ock åe egentligen från den samla hedna tiden bekanta vikingatågen. Deremot växte hågen att genom berättelser och sånger bevara minnet om förfädrens belrifter och att nedskrifva dessa, en boklig idrott, som flitigt öfvadeg, såväl i höfdingarnes gårdar som i klostren, hvilka senare synnerhet blefvo de platser, der de gamla sagornas och sångernas samlande och afskrifvande med förkärlek bedrefvos. Denna 1tveckling följdes med lefvande intresse af andets vetgiriga befolkning. De hittills lott genom muntlig tradition eller medelst runskrift bevarade lagarne blefvo nu också