Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

KR OM oo kr am oo ooo Ra TON . Hennes man, hvilken hon under gitt äkteiejskap ekärkte elfva barm, var ytterst svart sjuk och i sitt bem en af dessa bödlar, som lönmörda med hånets och de lömska anspelningarnas knappnålstyng. Han tyckes taldrig ha förstått att uppskatta sin makas värde och redan sex månader efter hennes I idöd ingiök han ett nytt äktenskap. Man söker i Petrarcås sönetter etöd för Iden åsigten, att han i sjelfva verket blott Mlälskade Laura som sin sångmö, att han . I besiöng henne på ett konstfulländadt sätt, ilmen att hans bjerta och sinnen icke eldas. des af nägon verklig passion för henne. I Som ett ytterligare skäl för denva bnigt stlanföreg också hang förhållände till flera Slandra qvinnor, under get han alljemt besjöng ILaura, I geioa Latinska bref och sina Sämtal med den helige Augustinus, der Petrarca r löppet tillstår sina andliga svagheter och n fsina köttsliga lästar, förklarar han dock i n foförtydbära ordalag, att Laura städse varit 2 Iden, som han högst älskat, som han mest s låtrått bland alla jordens qvinnor; Man sökte h I benoe också öfverallt i de kretsar, der lan t visste att hön umgicks och på de ställen tl der han kunde ba kopp att träffa henne, men möttes alltid af en dygd och et ärbar. I het, som hans sonetter och glödande förkla: , iringar icke mäktade besegra. Trött vid Åvignön och förtviflad öfver .JLauras köld, begaf sig Petraröa ut på rerisor, Hans oroliga lynne, hans begär efter i I nöjer, efter förströelser; efter samqväm med 8 I de store och bögmögeiide jagade honom från I det ena stället till det andra, Han glömde I dock icke Laura, ty att glömma henne skulle ijba varit att sfstå från den sonettdiktning, -Ji hvilken hän dag för dag blef större mäilstare. Men vid sidan af poesieii började han luv äfven egna sin tid åt filologien. Ty Pe: ;Itrarca var icke blott skald, han var äfven en utmärkt lärd, och vi ära i honom renais: sancens och humanismöns förelöpare. Han var den förste, som studerade den römerska forntiden i dess källor, som genomforskade den utan några presterliga och kyrkliga biafsigter: Under sina resor sökte och fann han en mängd gamlä månuskript, gjorde en temligen fullständig samling af fomerska klaskiker, läste sin Cicero, Sallustius och Ovidius grundligt och med kritik, och det innebär ingen öfverdrift, om man, med afseende på bans upptäckt af en mängd latinska verk, hvilka ansetts förlorade, och det kritiska återställandet af texten, säger honom vara den latinska filologieis grund-. läggare. Han skret äfven en utmärkt latin och hans Wörtroliga bref och Samtal äro affattade i en stil, som påminner om den yngre Plinius. Man märker aldrig något tvång, då han producerar sig på romarsprå ket, under det man midt ibland esnzonefnas : och sonstternas blomsterskatter stundom :! tycker sig känna oset från flitens lampa. l Detta innebär döck icke något förnekande af hans förtjenster om mödersmålet, hvilka tvärtom höra till hansäras oförvanskligaste skatter. Ty efter Dante är han skaparen. af den nya italienskan, hvilken han gefl stadga, hvilken han slipade, afrundade och formfuiländade. I Vancluses dal i närheten af Avignon hade Petrarca skapat sig ett hem, dit han drog sig tillbaka, då han, öfvermätt af njatningar och nöjen, kände ett behof att späka gin själ och sin kropp, eller då hanl ville gamla sig för att skatta åt sånggudinnam, Här diktade han sitt störartade latinska epos Africa, i hvilket han med det tredje puniska kriget till grundval firade det gamla Roms herrlighet och storhet och här sågo äfven flere af hans öfriga latinska skrifter först dagen. Vaucluses lundar och Sorgues sköna stränder voro äfven stundom vittnen till en erotik, hvilken icke var lika abstrakt som den, hvilken utgör temat för gsgonetterna, och sånggudinnan var icke den enda älskarinna, han här emottog. Under ensligheten i Vaucluse hade hos Petrarca uppstått den tanken, att han borde : låta lagerkröna sig i Capitolium på antikt sätt. Genom konung Roberts af Neapel pbe-l: medling utverkades den romerska senatens : samtycke till planen. Den 23 Augustil 1340 erhöll Petrarca i Vaucluse en skrif. velse från senaten, i hvilken hon i de mest smiekrande ordalag inbjöd honom att komma till Rom för att låta lagerkröna sig. Denl 8 April 1341 egde den högtidliga ceremonien rum. Tolf ynglingar af adliga familjer och iklädda purpur öppnade tåget, medan de afsjöngo bymner till triumfatorns lof; derefter kommo sex patricier i grönal: rober och kransade med blommor; sedan kom senatorn Orsö dAugillara, med hufvudet omgifvet af invigningskransen osh derefter den gudomligez Petrarca, inhöljd i en kunglig mantel, och sist folk massan. Tåget vandrade upp på OCapitolium, under lefverop för romerska folket, för Petrarca, för Orso TA guillara och för friheten! Uppkommen på Capitolium, knäföll Petrarca, och under fanfarer och: lefverop satte senatorn kransen på hans hufvud, i det han yttrade: Må denna lager vara snillegåfyans belöning! Skalden begagnade sig af ett ögonblicks tystnad för att uppläsa en sonett till ära för de gamle rovarne. Ännu en gång ropade folket: Lefve skalden, lefve Capitolium! och dermed var högtidligheten slutad. Giosul: Cardueci yttrar med anledning af denna hyllning: Petrarcas kröning på Capitolium, under folkets bifallsrop, i lycklig frånvaro af kejsare och påfve, utgjorde likasom renaissancens invigning midt i medeltidens Europa, på hvilket han till stor vinst för sin tids odling utöfvade samma diktatur eller rättare samma snillets lagstiftning som Eras mus af Rotterdam utöfvade på det sextonde århundradet och Voltaire på det adertonde. Likasom den store jesuitfienden . verkade Petrarca icke blott genom sina arbeten, utan äfven genom siva talrika bref, sina resor, sin personliga närvaro. Petrarcas Episto lario, om också mindre omfattande änl:. Correspondance de Voltaire och oaktadt författaren hellre använder vältalighetens va j: pen än qvickhetens, hade för det fjortonde : århundradet alldeles samima betydelse som Voltaires bref för det adertonde. Afven som fosterlandsvän intager Petrarca ett framstående rum. I strofer, hvilka klinga likt trumpetfanfarer, manar han nationen att resa sig från sitt eländes bädd, och i hjertgripande ordalag besvär han landets herr skare att icke sönmderslita hvarandra inbördes och att genom sin oenighet bana vägl öfver Alperna för den gexrmaniske barbarens raseri. Med rörande kärlek ljuder ständigt. j från hans läppac Italia mia! Republiken efter antikt mönster och sådan hans vän Cola Rienzi söker verkliggöra den i Rom är för honom, konungars och påfvars vän, ; idealet af statsform och den enda, i hvil-l, ken han kan se Italiens räddning. Rienzij( är hans bhjelte och han lofsjunger honom li och republiken i alla möjliga tonarter. ! Medlemmarne af slägten Colonna hade öfverhopat honom med ynnestbevis; hanl. erkänner det och tillägger: Det gifvesickel, på hela jordens yta en furstlig familj, soml: jag älskar högre; men republiken är migl: ännu kärare, och äfven Rom och Italien.e! Vänskapen till Rienzi och republiken ko-l: stade honom slutligen påfven Clemens VI:r ynnest, och då Rienzi, för svag att motstå; maktena fragtelser. hörijade snela enharr!.