Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

Förfärliga frestelse! — H ns blod kokade som hade det redan varit fi rgiftadtaf brott — det led mot natt, intet ljud förnams, utom vindens vVemodsfulla sösning genom träden — natt och ensamhet! ivillingfrestare! Satan hviskade i hans öra, hennes lif är i dina händer, hämna dig! Utplåna vanäran på ditt namn, Btereröfra friheten och gif upprättelse åt den qvinna du älskar. Tag det lif, som förbittrar ditt — din kärlek lönade hon med hat och din tro med svek, är då hämnden icke rättvis? På ett ögonblick kan du vara befriad från lifstidsbojan ! En rysligare stund hade han aldrig upplefvat och på ett djerfvare prof hade de onda makterna ännu aldrig stullt hågen, Med ett O Gud stå mig bil! stötte han henne vildt ifrån sig. Afgrundsande! tacka himlen, ieke mig, att du undslipper med lifvet. Hon låg orörlig der hon fallit, bedöfvad, mera af förskräckelsen, än af den: fysiska smärtan. Han flydde från hennes närhet såsom jagad af furier; han hade stått på branten af en afgrund och genom sinnesförvirringen varit nära att störta ned, men nu återkommit till sans. Han ilade från den frestelse, som tillfället gjort så farlig och han vågade ej lita på sin egen styrka, förrän han var långt borta från den plats der hon fanns, Han bade varit så nära att begå denna gerning, att det emellanåt föreföll honom, som om den varit fullbordad; då förvirrades hans begrepp ännu mera och förnuftet stod stilla. Så hastade han framåt, utan annat mål, än att så långt som möj: ligt öka afståndet mellan sig och henne, Utmattad af den öfvernaturliga själsspänningen föll han slutligen maktlös ned på den mjuka mossan. Jag tackar dig -min Gul, att du räddade mitt samvete från