Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

FRANCESCÖ PETRARCA; Som våra läsare redan veta, firades den 18 dennes, femhundraårsdagen af Petrarcas död, med storartade högtidligheter i Avignon och Araua. På det förra stället, der Petrarca tillbragte en del af sitt lif, voro isynnerhet högtidligheterna storartade och lysande. Festex börjado i det 1 närheten af Avignon belägna byn Vaucluse, der Petrarca egde ett landthus, och här utdelades de pris, som blifvit bestämda för de bästa på provergaliska eller franska språket författade poemer till skaldens ära, I Avignon fortsattes derefter högtidligheterna med lygande banketter, med illuminationer och en högtidlig procession, hvilken på möjligast trogua sätt återgaf ceremonielet vid Petrarcas lsgerkröning på Capitolinm. En episod uti dessa festligheter, hvilken väckt det angenämaste uppseende i Frank rike, var det lysande minnestal, som italien ska sändebudet i Frankrike, chevalier Nigra, höll öfver skalden. De känslor af sympati och vänskap för Frankrike, som Nigra uttryckte i sitt tel, bafva nemligon ansetts tolka den italienska regeringens och det italienska folkets stämning mot Frankrike och hafva derför helsate med jublaade bi fall. Festligheterna i Arqua, der skalden tillbragte sina sista lefnadsdagar, inleddes den 18 med ex lysande bankett och fortsattes på aftonen med en vid praktfull illumination företagen båtfärd på sjöp. Följande dagen aftäcktes i Padua, i hvars närhet Arqua ligger, en bildstod af Petrarca och på aftonen var staden illuminerad, hvarjemte en galarepresentation gafs på teatern. Dessa festligheter till ära för minnet af Petrarca motiveras af hans storhet icko blott som skald, utan äfven som en upplysnivgens och frihetens fanbärare, och vi bafva derför icke antcett olämpligt att meddela några biografiska detaljer om dan store mannen, hvars namn idessa dagar med beundran nämnes öfver hela verlden. Francesco Petrarca föddes den 10 Juli 1304 af florentinska föräldrar i Arezzo, dit hans fader begifvit sig, efier ba blifvit dritven i landsflykt från sin födelsestad. Ännu medan Francesco var, barn flyttade fadern med sin familj till Avignon, der påfvarne från 1305 hade uppslagit sin tron och som samtidigt blifvit skådeplatsen för en sedelöshet, hvartill historisn knapt har ett motstycke att uppvisa. Sedan Petrarca erhöllit undervisning i Avignon, sändes hau at fadern först till Montpellier och sedan till Bologna för att studera rättsvetenskap. Detta,stu dium behagade honom:deock föga; hans poetiska begåfning började redan nu gifva sig tillkänna, och största delen af den tid, som bort upptagas af lagfarenheten, egnades kt latinska skalder och talare. Trubadursrnas sånger började äfven utöfva ett mäktigt inflytande på Petrarca och uppväckte hos honom en brinnande åtrå att i inre och yttre hänseende åstadkomma något ännu ypperligare än den provencaliska sångarkonsten dittills mäktat frambringa. I Bologna erhöll han underrättelse om sina föräldrars död och återvände genast till Avignon, der. det obetydliga arf, hans föräldrar efterlemnat, tvavg honom att ingå i det andliga ståndet. Men kyrkan var vid denna tid rätta vägen för den, hvilken, likt Petrarca, brann at begär efter njutningar, efter ära och aneeende. Hans behagliga yttre, hans intagande later och väseade, hans tjusande vältalighet gjorde honom snart till en vän hos de store, till en gunstling hos damerna, hvilkas svaghet för den elegante presten väckte uppseende till och med i.det päfliga Babylon. Hans hyllning af könet erhöll emellertid sitt renaste attryck i kärleken till den Laura, bvars nawn jemte hans gätt till eftorvarlden. Petrarca såg henne första gången långfredagen den) 6 April 1325 i kyrkan Ssinte-Clairei Aviznon. Hennes namn var Laure de Nodes och sedan den 13 Januari 1325 var hom gift med seigneur de Sade. Hon var aderton år gammal, säledes i ungdomens friskaste blomstring. Petrarca skildrar henne som den skönaste bland de sköna: hennes hår är solstrålar, hennes stämma ljuf som orden af bebådelsens engel och hennes ögon äro en ädel själs safirfönster. Han äterkommer ständigt till dessa ögon, åt hvilka han särskildt egnar tre af sina elegantaste canzoner, Men med alla dessa grannläter får man icke ens veta färgen på kennes ögon, ännu mindre något om hennes utse ende för öfrigt. Lyckligtvis finnes ett verkligare porträtt af henne än skaldens. Simon af Siena, som kommit till Avignon för att för Johan XXII utföra några fresceripåiliga palatset, målade honne sådan hon var i verkligheien, och en fransk författare skildrar, hennes porträtt sålunda: Ansigtet bildar en oval af utsökt fulländning, pannan är ljus, intelligent, håret, som är af en djup guldfärg dragande åtrödt, nedfaller i vägiga flätor från ett perlnät, ögonen ha ett gudomligt uttryck, näsan är fin och låpgsträckt; munnen är på ett förtjusande sätt formad för den vältalighetens tystnad, som öfvertygar. Omkring halsen, som är af evanens hvithet och en finhet, som icke är magerhetr, slingrar gig i dubbla hvarf ett perlband, och under en kädning af ett rikt tyg, märkt midt på brösiet med vicomtessekronanp, höjer sig bar: ön i sin kyska och ljufva skönhet. Den skönas husliga NOT FONKTSSKIRSTTO NOSTRA NASSER ENE