Aftonbladet – 25 juli 1874, sida 3

.1den granskade bokens; att på ett för en ;Iskdan hr förf. fattligt sätt påvisa dem, -Iskvolle fordra flerdubbelt större rum, än alla Ihacs märkvärdige mäns lefnadsöden iavaga; återstår då blott en någorlunda rik: Ihbaltig exempelsamling ur enskildheterna, i loch dertill öfvergå vi nu efter den beskrit-Ining af bokens allmänna beskaffenhet, som i lhär ofvan lemnats. Bland märkvärdige män i Englands hi-Istoria har förf. funnit sig böra lemna plats låt konung Jakobs favorit Buckingham. Om det är sant, hvad en berömd häfdatecknare laagt, att vårt slägtes mest notoriska olycks-Hföglar varit utomordentliga män, och att ;Inio tiondedelar af de olyckor, som drabbat I mentigskorna, haft sin rot i föreningen af hög intelligens och låga begär, så må detta llända till förklaring af hr förf:s val, hvilI ket dock för det ändamål, han sig föresatt, ;lsynes oss allt anvat än lyckadt. Inom dea -Htidrymd, som behandlas i Buckinghams -Ilefnadsteckning, framträdde bland andra belrömåheter på Englands politiska scen i ;IJohn Hampden en man, hvilkens bana vore li högsta måtto lärorik för do unga att I betrakta, och inom samma tidrymd fästas i Iredan frågande, undrande blickar på Oliver Cromwell. Det är då en synnerlig otur att ej hitta på något bättre föremäl för uagdomens och familjernas uppmärksamhets, än en Buckingham; i alla händelser fordras det något annat, än hr förf:s sammanrafsade och intetsägande notiser, för latt afvinna en sådan mans lefnadsöden nå Igot verkligt intresse. Vi behöfva väl knappt anmärka, att hr fört. ej lyckats undgå grofva oriktigheter i denna ytterst torfiiga skizz: han förlägger till tiden efter expeditionen Ttill ön Rå (1627) det af underhuset besluItade åtal mot Buckingham, som inträffads lunder Karl I:s andra parlament (1626), och dban låter miesnöjet ej hinna längre än till lett hot om åtal, ebura ett kompendium i Englands historia kunnat lära honom, att konnagen lät fängsla husets managers, hvilka 2j funnos till, så länge man blott hotade och innan man hunnit från ord till sak. Denna röra serveras uti ordalag, fullt värIdiga ionehället, så lydande: parlamentet fordrade först bterställande af den genom dessa förra upplösning kränkta (?) folkrätten (!), innan det kuhde bevilja något 0. 8. V. Ett annat exempel på hr förf:s obskantskap med de ämnen, han behandlar, på hans bristande urekilning och på denna oförmåga, som ur ständ att på ett konkret och åskådligt sätt meddela någonting verkligt upplysande i sak, måste nöja sig med allmänna ordalag och försäkringar! Bland sina märkvärdige män inför hr förf. lord Burleigh. För att i korthet, men riktigt, teckna derne statsmeans lif och verksamhet, är det alls icke nödigt att underkasta sig den öfvermenskliga mödan att pgenomstudera den högärevördige dr Nares stora verk på femtonhunåra kubiktum, hvars specifika vigt enligt Macaulays omdöme öfverträffar alla anåra menskliga skriftalsters: en god handbok i Englands historia, läst med förstånd, vore för ändamblet tillräcklig. Men hr förf. vet att göra sig sin ocgennyttiga möda i bildningens tjenst ännu lättare. Sedan han omtalat Burleigha lefnadsöden intill den sjuke konungens död (det hade sgäkerligen ej skadat att nämna namnet), låter han Burleigh alldeles försvinna från skådeplatzen under den katolska Marias hela regering. Detta öfverensstämmer ej med den historiska sanningen och är derjemte af det skälet särdeles olämpligt, att just studiet af Burleigh under dessa fem ärens kivkiga ställning lemoar den allra bästa inblick i hans både karakter och begåfning: nägra rader om denna mellantid skulle upplysa mer om Burleighs klokhet, än det betyg, som hr förf., med en nog tvifvelaktig auktoritet, utfärdar. — Karakteristizk för hr fört:s gåfva att hopa mer eller mindre meriogslösa ord, när han icke vet det allra ringaste i sak, är följande uppgift om Barleighs verksamhet under drottning Elisabeth: han befästade (heter på svenska: befäste) den pya kyrkan, — — — -— lät genom flere biils (!) införa den protestantiska kyrkan —-— — — Hr förf. gör Barleigh till den hufvudsaklige, näetan ende upphofsmannen till Maria Stuarts afrättning. Afven om man vill tro, att Elisabeths långa tvekan icke var skenbar, delar Burleigh med så många andra betydande personer det hufvudsakliga ansvaret för denna gerning, att det är en orimlighet och en osanning attlåta honom framstå såsom den der uteslutande bedref och genomdref sorgespelets upplösning på sätt, som skedde. Särskildt är det alldeles komiskt att låta detta nät af spioneri, som oraslöt Maria, knytas just af Burleigh: häri var alldeles ostridigt icke ban, utan Walsingham, hufvudpersonen. — Ett ingrepp från regeringens sida i skattebsvillningsrätten omtalar hr fört. med de orden, att Burleigh sålunda gjorde beskattningen cberoende af folkets vilja! Som bekant, har Elisabeths historia helt annat att förmäla. — Hr fört., som i och genom sina märkvärdige mäns lefnadsödex vill sätta de unga i tillfälle att närmare blicka in i de olika tidehvarfvens karakter, har icke ett enda ord att säga om ett af sjeifva hufvuddragen såväl i hvarje korrekt teckning af Burleigh såsom menniska och statsman, som ock i — hvad hr förf. kallar — aden stora målningen af tidehvarfvet, vi mena den tyranniska intolerans, som e slocknade med den blodiga Maria utan, i Elisabeths och Burleighs händer, endast bytte om föremål under en tid, då enligt Macaulays bsigt det yppersta tillfälle erbjöd sig att utan fara göra samvetsfrihetens grundsatser gällande. Det förhöll sig med lord Burleigh, med Elisabetb, med många andra den tidens män och qvinnor, gem med isländaren Helge Magre, att de voro mje ket blandade i trom eller, för att begagna ett uttryck af Macaulay, deras religion liknade de i andra konungaboken omtalade nys byggarnes i Samaria, hvilka på en gång fruktade Herren och tjenade sina beläten. Burleigh,. gom för sin del alls icke hyste åtrå efter något martyrskap, hade under Marias regering, den våldsamma katolska reaktionens tid, biktat och hört messan och tagit till sig en sgjälasörjare, kort sagdt betett sig såsom en katolik på höjdpunkten af sin samtids comme il faut. Han vsr ingalunda en teologisk fanatiker med villad religiös känsla, utan en försigtig general, när han hanilade så. -Likaledes förhöll det sig med Elisabeth och otaliga anåra. Härom döme man gerna hur mildt man för godt finner. Men komna till makten, förföljde de utan barmhertighet enhvar, som fortfarande och i sitt hjerta hyllade samma katolska tro, hvilkens yttre sken de sjelfva nyss förut iklädt sig, för att hålla sig uppe i stormen. Det gifves — utbrister derför en gång Macaulay — en slags ursäkt för massakrerna i Piemont och för Spaniens autos de fe, men hvad kan väl anföras till försvar för en herrskare, som är på samma gång indifferent och intolerant? Visst är, att den alls ej förstått att någorlunda teckna Burleigh, som i målningen uteglömt ett så bestämmande drag. Hr författarens uppsats om don Carlos är från början till slut intet annat än en varodi. Det är idel fabel. hvad han berät