Aftonbladet – 25 juli 1874, sida 3

böra, der de lnnas att tillgå, ej) lemnas obegagnade vid den bistorirka undervisningen, Och att man annavstädes ej nöjt sig med att erkänna önskvärdheten, utan be mödat sig att tillgodose behotvet af dylik undervisningsmateriel, kan inhemtas bland annat af den sakrika och upplysande beskrifning om de iilustrativa bjelpmedlen vid studiet af den klassiska literaturen i Tysklands skolor, som en svensk skolman utgifvit efter en för detta ändamål med statsunderstöd företagen pedagogisk resa — en beskrifning som likväl, eget nog, ej synes ha föranledt vederbörande till några åtgärder. Uppfattningen af hvadifråga varande jilluetratiover böra bestå uti har ockeå hittills varit i hufvadsak enahanda hos oss och utomlands. Men ru bryter hr B. en alldeles ny väg: för lärjungar på ett högre stadium af skolan utgöra märkvärdige mäns lefnadsöden enligt hans förmenands 3ådana illustrationer! Denna tanke bär nyhetens och originalitetens omisskänneliga prägel. Den är dess utom sjelf en äkta och veritabel illustration, nemligen till den uppfinnisgsgåfva, gom anlitas, när det gäller att motivera oumbärligheten af en bok, afsedd att sfylla en lucka i literataren. Trots denna lasziiga gallimatias vilja vi dock gerna föratsätta, att hr förf. haft ett slags, ehuru visserligen mycket dunkel, aning derom, att den historiska läseboken har en nyttig uppgift bredvid den egentliga läroboken, att den senare föga mer kan lemna än en stomme, som genom den förra skall vinna ett fylligare innehåll. Hade hr förf. haft en något klarare uppfattning af detta förhållande, så skulle han hafva insett, att läsebokens berättelser måste så väljas, affattas och ordnas, att de passa in i och kunna fästas inom lärobokens ram, såsom mera i enskildheter utförda målvingar af vissa tilldragelser och personer, redan genom läroboken kända såsom företrädes vis vigtiga. Saken kan belysas genom ett exempel: till en geografisk karta öfver Frankrike bifogas en karton öfver dep. de la Seine, som kommer väl till pass, när lärjurgen ishemtat hufvuddragea af Fraukrikes geografi och således kan till sin rätta plats hänföra detta tillägg, när han vetatt Paris är landets vigtigaste ort, och när tiden är inne att härom meddiela bonom en litet mera detaljerad kännedom. Eller läseboken skall, med andra ord, vara så beekaffad med hänsyn till både urvalet af innehåll och dettas behandling, att den lärjunge, som vål ivhemtat ein lärobök, i denna senare eger alla nödiga hållpunkter. Läseboken erbjuder visserligen ett nytt innehåll, den är för lärjungen ett främmande område, men med sin lärobok till operationsbas och med den smula förmåga af sjelfstudium, som han på ett högre stadium af skolan förvärfvat, bör han kuana på egen hand intaga det nya landet. Vill man i lägeboken meddela något, som icke är blott en sig sjelf förklarande, alimänfattiig utveckling af det redan i och genom läroboken tiil hufvuddragen kända, då är det läsebokens sak att sjelf lemra all nödig handleåzning till en rätt appfattning af dessa tillägg till sjelfva läroboks-skelettet. At allt detta har hr förf. ipgenting förstött, åtminstone röjes intetspår till insigt om dessa erkla regler. Redan härat harj: följden blifvit, att det mesta af bokens in: nehbåll är för lärjungar på skolans högre stadium oåtkomligt, onjutbart: ord, namu, termer, data tumia om hvaranda, oförklarade och intetsägande. Se här en profit! I uppsatsen om Mazarin läser man: Parlamentet, som under den nya regeringen tänkte på att återvinna sin politiska makt. började, i förening med de missnöjda store och det förtryckta folket, kampen mot regeringen derigenom, att det vägrade inregistrerandet af håra skattedikter. Efter franska vapnens segerl: vid Lens, vågade dock Mazarin ett afgörande slag mot parlamentet och dess anhang, då han vid segerfesten (1648) lät häkta oppositionens hufvudmän. Redan följande dag reste sig kufvudstaden, hvarmed det så kallade Fronde-upproret tog sin början. Sedan hofvet (1649) dragit sig undan till S:t Germain, förklarades Mazarin (8 Januari) i att. men blef efter förliknin-. gen i Ruel fortfarande minister.Parlamentet och dess fordna politiska makt, inregistrerandet a! edikt, segern vid Lens., segerfester, Fronde-upproreto, förlikningen i Ruel — hvad vet lärjangen förut om detta, hvad får han här veta? Iatet! Ena röra af ord, ord, ord susar förbi hans ögon. Om de unga, för hvilkas bild ning hr förf. bär en så faderlig omsorg, slå hang lefnadsöden i väggen, när de sida efter sida träffa på dylika obegripliga ramsor, så är den kritiken alldeles berättigad. Ej i minsta mån har hr förf. förstått ati låta dem bland berättelserna, hvilkas föremål i verkligheten ömsesidigt beröra hvarandra, äfven i hans framställning stödja och fullständiga hvarandra, genom att sättas i något inbördes samband. Hr fört, som meddelar så kallade biografier öfver Tyge Brahe, Kopernikus och Galilei, har baft, men ej vetat att begagna tillfället att lempa en totalbild afen stor vetenskaplig hvälfning, på samma gång en hvälfning i det allmänna föreställningsstället, som hsft de mest genomgripande följder: medeltidsfördo mar, bekännelsetrogen påflig teologi, vidskepelse och anzat mörker ha ej vikit så mycket i följd af den antika litteraturens upplifvande, ej så mycket i följd af Luthers reformation och hvad annat mer man har för sed att anföra såsom skapande krafter, hvilka alstrat den nyare tiden, som för de stora naturvetenskapliga upptäckterna. Och de geografiska upptäckterna uppenbarade för 1400och 1500-talets menniskor någonting annat och mer, än blott nya områden för handel och förvärf: de medverkade, äfven de, bokstafligen och i dubbel mening till en ny verldsäskådning,. Men hr förf., som meddelar biografier öfver Vasco da Gama, Colambus och Magelhaens, har ej heller här orkat sträcka sia blick längre än till de strödda notig-slarfvor, hvaraf han hopfogat icke en tafla, utan — någonting annat. Hvad i all verldea angår det den unge läsaren af en biografi om tre små oktafsidor, att det var just år 1612 Galilei skref om fasta kroppars simmande eller nedsjunkande i vatten (!), eller att Magelbaens den 6 Mars 1521. fick Ladronerna i sigte, eller att titlarna å Las Casas arbeten lyda så och så på spanska o. 8. Vv., i oändlighet, när han intet får veta om betydelsen af dessa forskningar, upptäckter och verk? — En märkvärdigare, en mera fullständig eller mera konstant oförmåga att skilja mel: lan väsentligt och oväsentligt, mellan namn eller term och ianehåll eller sak, ha vi aldrig skådat, ej heller en ihärdigare glömska af, att tecknet är ej saken, vägen är ännu ej målet, det står fjerran borta.Det är någon gång nödvändigt att statuera ett exempel på den absoluta odugligheten, som till skam och skada tränger sig in, om ej i literaturen, 85 dock på bokmarknaden samt i de sungas och familjernas bokförråd. Föresatsen är emellertid lättare fattad, än beslutet utföres: hvart skall man taga vägen med en bok, i hyvilken, enligt hvad vi förvissat oss om, icke