Aftonbladet – 25 juli 1874, sida 3

En feg rädela grep henne och hon harmades vid tanken, att hon ej kunde slita honom från den han älskade. I detta ögonblick hördes glada skratt, skämtande, muntra röster och raska fotsteg i närheten; genom Gros Fouteaus småskog kom madame de la Vieillecour med sitt sällskap. Hertiginnan blef på det högsta öfverraskad att se de Vigne, märkte att han kommit i en oläglig stund, men gick obe: svärad fram och helsade på honom, välkomnade honom tillbaka från kriget och lyckönskade honom på sitt förbindliga sätt till den utmärkelse han vunnit. Det var väl för de Vigne, att han så grundligt lärt den första lektion, hvarmed sällskapslifvet undervisar sina barn — att le, när hjertat är nära att brista och att se lugn ut, när hela lifvets lycka står på spel — eljest hade han kanske icke med så pass bibehållen fattning kunnat helsa på och her möta de ankommande. Kom hem och ät middag hos oss! fort satte hertiginnan, mina vagnar vänta härborta, Alma, mitt barn, du ser sjuk ut, du är kanske trött och utmattad af den heta dagen. Hon vände om med sitt glada sällskap och de Vigne följde henne instinktmässigt, då han helt tvärt hejdades af en hård, kall röst, som befallande ropade honom tillbaka. (Trefusis, hvilken stått bakom några träd, hade ej i det dunkel, som nu efter solens nedgång var rådande i skogen, blifvit observerad af någon.) Granville, får jag säga några ord innan du går! Jag trodde ej det var brukligt, att en äkta man i sin hustrus närvaro antog en inbjudning, i hvilken icke äfven hon var innesluten. 2