Aftonbladet – 25 juli 1874, sida 3

husets förnämsta plats, grep man sig nä mast derefter an med att uppföra ett s kalladt Hof, ett tempel, som invigdes me stor högtidlighet. Höfdingen blef då äfve Hofgode, d. Vv. g. förestod offren, hade til syn öfver templet och mottog de bidra som traktens inbyggare lemnade till de samma. Hofgodens embete kallades Go ord, de som hörde under honom godordsmå I närheten af templet inrättade man e tingsplats, der häradets gemensamma ange lägenheter afgjordes. Höfdingen var ho: gode och domare, och hade såledev i spe sen för de öfrige frie männen det störst inflytande på alla ärenden; i hans perso förenades både den verldsliga höfdingen: prestens och husfaderns myndighet. Me behofrvet af en allmän samhällsordning gjo! de sig snart gällande: man önskade att p ett gemensamt ting kuana söka ett högst afgörande af alla angelägenheter. Uppfyl af ifver att påbörja detta verk, reste de 50-årige Uifliot till Norge, för att göra si; grundligt bekant med Norges lagar oc rätteväxen. I tre år uppehöll han sig ho len lagfarne Thorleif den Spage, vänd lerpå tillbaka till Island och lät en erfa ren man beresa hela ön för att uppsöka e ingsplats, som bäst skulle kunna lämp sig för alla de skilda små sambällenas ge nensamma mötena. Man valde då Thing vallirplatsen på öns södra sida, der, me illa Islands inbyggares samtycke Althinge hållas ekulle (928). Ulfliot blef den först lagmannen eller lagsagesmannen,sårom dett smbete kallades, emedan lagmannen skull ramsäga och upprepa lagarne för folket ob det de måtte ihågkommas af alla upp närksamma män. Lagmannen stod i spet en för landets regering. Ulfliot framsad 0å Althinget de första enkla lagbuden vilka bestämde verldslig och presterli; ordning. Från häradsrätterna gingo mn nklen till Althinget, hvilket såsom en all näsa öfverrätt samlades på Thingvallir Juni månad. Man sökte senare att lätt dömandet af de många olika ärenden rån häradsrätterna gsnom att indela lan iet i fjerdingar med fyra skilda öfverrätte Althinget, en för hvarje fjerding. Ävm senare tillkom en högsta instans, till hvil ten man kunde vädja från fjerdingsrätter a. Det temligen invecklade rättegängs väsendet stälde dock ofta större fordringai å Althinget, än detta under sia korta sam ingstid af omkrivg fjorton dagar kund ullgöra. Rättegångsförhandlingarna blefvc ck ofta ganska knapphändiga genom de fvermod, hvarmed den rättssökands parter ned sitt beväpnade följe uppträdde å tin et, ett uttryck för egenmäktig lagskipning vilket stär i närmaste sammanhang med et sätt hvarpå rätttmedvetandet utveckla ig. (Forts.)