Aftonbladet – 24 juli 1874, sida 3

allt, mitt lif och bland tusende blefve du mitt hjertas utkorade brudgum. Vid hennes sista ord ryckte de Vigne så häftigt till, som om han blifvit träffad af en dödsstöt. Denna benämning ifrån hennes läppar var en utmaning till hans för ögonblicket döfvade samvete — nu måste han gifva dråpslaget åt alla hennes pånytt: födda förhoppningar, nu måste han jaga glädjens leende från hennes läppar, lyckans klarhet ur hennes ögon och med svarta moln hölja hela hennes ljusa himmel — nu måste han säga: jag är en annan qvinnas make, Då hon såg det sorgsna allvaret i hans blick, huru hans läppar skälfde och pannan lade sig i veck samt kände huru hans båda händer, som omslöto hennes, darrade, sade hon, för att jaga bort hans oförklarliga dysterhet: Jo, i ett fall är jag bättre än du — jag är mera tillitsfull! Du kunde misstro mig, men ingen makt på jorden skulle förmå mig att tvifla på dig. Jag skulle hafva lett åt englarne, om de stigit ned från himlen för att anklaga dig: det finnes intet bevis, som i mina ögon skulle varit antag. ligt, om det gällt att i din frånvaro nedsätta dig. Hennes egmskende och milda röst skar genom hans öron; han lutade sitt hufvud mot hennes bröst, öfver hvilket det gyllene håret böljade ned; han genomilades af en nervskakning och den man, som sh otaliga gånger med högburen panna och okufvadt mod mött döden på slagfältet, ryste vid tanken på, att han nu måste bikta henne sin hemlighet. Tala ej så, för himlens skull mumlade han, du dödar mig.