Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 3

Sabretasche trängtade att få fly så lång som möjligt ur hennes närhet för att undgi faran att någonsin mer behöfva återse denn: demon; men genom hennes bön om en all mosa förstod han att hon var stadd i der yttersta nöd och han var af ett allt för ädel och ridderligt sinnelag att kunna lemns henne utan hjelp eller tillsyn. Caf6 Euphrosyne var ett litet snaskigt oansenligt schweizeri, beläget vid den bak gata, på hvilken Sabretasche, sig ovetande under den förströdda promenaden råkat kom ma in; stället var väsentligast besökt a bodbetjeningen i trakten, men värden oci värdinnan voro utmärkt godmodiga, hygg liga och hjelpsamma menniskor, som me största beredvillighet skänkte sitt bistånd åt sjuka och behöfvande likar. Deras kafe var ännu öppet och upplyst; några hög ljudda herrar sutto här och der vid de små borden och vid en liten hörnsoffa stod der menniskoväpliga värdinnan, betraktande och beklagande den afsvimmade gamla qvinnan som af några starka karlar blifvit inburen och lagd på nämnda soffa. Der låg den en gång sköna toscanskan, omgifven af nyfikna menniskor, som träng des för att göra sig underrättade om hvad som var å färde; blodet droppade ännu fram mellan de halföppna, blåbleka läppårne, de insjunkna ögonen voro slutna och de tärda kindbenen äftecknade sig i knotor, det en gäng så rika, guldgula håret hängde nu gråsprängdt och stripigt emkring halsen: hennes utssende antydde en vida högre ål. der än hennes verkliga. Då Sabretasche närmade sig, hviskades bland de kringstå ende er undran om den engelske lorden möj. en kände något om den sanslösa qvinnan. Slutligen frågade den unge kirurgen: